I Läkartidningen 41/2007 (sidan 2955) presenterar Roger Siemund och Anders Cervin m fl en studie av rinosinuitfall där resultaten visat att lågdos-DT bör vara lika bra som konventionell DT och att kostnader och stråldos talar för lågdos-DT samt att den nya metoden bör ersätta konventionell röntgen.

Lågdos-DT är sannolikt en bra undersökning vid utredningar på en öron-, näs- och halsklinik. Den stora majoriteten av de uppskattningsvis 150000 bakteriella maxillarsinuiter som antibiotikabehandlas årligen kan dock inte undersökas med röntgen utan måste diagnostiseras utifrån symtom och fynd.
Mot denna bakgrund vill vi lyfta fram de behandlingsrekommendationer om rinosinuit som togs fram 2005 av Läkemedelsverket och Strama och de kopplingar som där görs till vardagssjukvårdens rinosinuiter, till antibiotikaanvändning och resistensutveckling.

I rekommendationerna framhävs att diagnostiken bör inriktas på att fånga bakomliggande trolig etiologi. Bakteriell rinosinuit är ofta en svår diagnos utifrån symtom och kliniska fynd. Spontanläkning är vanlig. I anslutning till förkylning förekommer slemhinnesvullnad och/eller vätska i bihålor. En övre luftvägsinfektion är i praktiken ofta en viral rinosinuit. Röntgenologisk diagnostik säger lite om etiologin och riskerar att »över- diagnostisera« bakteriell rinosinuit och därmed leda till onödig antibiotikabehandling.

Huvudrekommendationen vid misstanke om bakteriell rinosinuit är i stället att överväga antibiotikabehandling till vuxna med förkylningssymtom i mer än 10 dagar och uttalad smärta i kind och/eller tänder. Färgat sekret i näsan, ensidighet, uttalad smärta, dubbelinsjuknande – förekomst av minst tre av dessa fyra symtom talar för bakteriell rinosinuit. Om färre än tre symtom föreligger kan röntgen övervägas. Fynd av vätska/heltät sinus talar då för bakteriell rinosinuit medan slemhinnesvullnad inte gör det.

Oavsett metod bör röntgenundersökningar vid utredning av rinosinuit värderas i ett kliniskt sammanhang där risken för överdiagnostisering av bakteriella rinosinuiter inkluderas.
Upprepad information om riskerna med överanvändning av antibiotika och ökad antibiotikaresistens är nödvändig.