Apropå Kerstin Ekbergs synpunkter på regeringens rehabiliteringssatsning samt referaten av Marie Åsbergs och Åsa Kadowakis synpunkter i Läkartidningen 40/2007 (sidorna 2852-3, 2854-7).

Till Ekbergs många kloka synpunkter vill jag peka på ytterligare några faktorer. Först fackets ofta destruktiva roll, där man till varje pris – i ovist nit att skydda medlemmen – vill hindra henne att säga upp sig från ett arbete som hon varken klarar eller ser någon framtid i, efter att en gång ha blivit utbränd i det jobbet. I till exempel en mobbningssituation är ju en sådan hållning endast bidragande till ytterligare kris. Det är därför viktigt att företagsläkaren och kanske även andra rehabiliteringsaktörer har ett samarbete med facket i de företag han jobbar med.
Det är faktiskt inte så att det inte finns medicinsk grund eller i varje fall etisk grund för den ökade frekvensen långa sjukskrivningar för utmattningssyndrom de senaste tio åren. För övrigt är den etiska eller moraliska valören vid dessa tillstånd ofta framträdande. En uppenbar orsak till utbränning är ju de rationaliseringar och omorganisationer, ofta med dramatiska förändringar i yrkesroller, som skett under de senaste 10–20 åren.
Ilandstingen har sammanslagningar och personalminskningar eller bägge förändringarna samtidigt, lett till en för många ohanterlig vantrivsel och uppgivenhet. Ofta ser man sin roll i den nya organisationen som oförenlig med den arbetsmoral och den hänsyn till patienten som man varit så engagerad att bygga upp på sin arbetsplats eller i sitt arbetslag.

Exemplen kunde mångfaldigas genom att reflektera över kommunernas äldrevård och de förändringar som där skett. Den samvetsgranna avdelningschefen/sjuksköterskan – som inte kan förlika sig med den försämrade informationen till anhöriga och den minskade tiden med de gamla som blivit följden av minskade personalresurser – kan bli den som efter hand använder mer och mer av sin fritid för att i arbetet försöka leva upp till sitt »gamla« kvalitetsideal. Efter några år är hon den som »går i väggen«.
Inte helt sällan är mobbning och utfrysning av denna typ av arbetare en orsak till utmattning. Olika organisationer, t ex skolor, har ju notoriskt dålig förmåga att handskas med just denna problematik. Den är ofta förbisedd i den terapeutiska situationen senare.

I landstingen får icke-medicinare en alltmer dominerande betydelse när det gäller långsiktig planering och organisation. Läkare blir alltmer kringskurna och mer sällan tillfrågade om vård och behandling i mer övergripande sammanhang. Det är därför föga förvånande att så många kollegor idag väljer att bli tidigt pensionerade.

Försäkringskassan lever sitt eget liv och väljer oftast att inte bekymra sig över vad behandlande läkare tycker. När detta fortgår kan även en läkare tappa motivationen och bli trött. Är det för att bli förbigången av medicinskt okunniga handläggare som man utbildat sig?
En annan orsak är ålder och naturligt åldrande: Många hårt och tungt arbetande kraftkarlar och dito kvinnor kommer i karriären fram till en punkt då krafterna faktiskt avtar, vid olika tidpunkt för olika människor. Man arbetar kanske på annan ort i t ex anläggningsarbete, förkortar sin arbetsvecka genom att arbeta in fredagen genom att köra till kanske kl 20 måndag–tors- dag, sitter i bilen och kör hem redan på torsdag kväll och kommer hem sent. Så går det i tio år, man gör en god insats och är uppskattad. En vacker dag, när man just fyllt 45, så går denna ordning inte längre, man orkar inte upp längre på morgonen osv …

Mot bakgrund av dessa och andra faktorer har jag svårt att förstå att det skulle vara »lätt« att förebygga utmattningssyndrom, som Åsberg och Kadowaki tycks mena. Mina exempel visar snarare att det är »lätt« att skapa arbetssituationer där riskerna för utbrändhet kan öka!