Ett flertal inlägg om offentlighetsprincipen kontra integritetsskydd i forskning har nyligen publicerats i Läkartidningen – och därmed åter aktualiserat debatten kring kammarrättens dom i Gillbergmålet.

Många av våra läsare och skribenter är troligen inte på det klara med att domen innebar att Gillberggruppen skulle lämna ut integritetskänsliga personuppgifter i icke avidentifierad form. Kammarrätten hade tidigare konstaterat att avidentifiering inte var praktiskt möjlig.
Även offentlighetsprincipens hängivna försvarare inser att ett sådant domslut får stora konsekvenser för forskningsdeltagares rätt till personlig integritet. Att klagandesidan fick rätt till materialet fast de drivit målet som privatpersoner är ännu mer bekymmersamt.

Sekretesslagstiftningen skall förhindra att man som privatperson får ut andras integritetsskyddade personuppgifter från forskningsarkiv. Att kammarrätten gjort en annan tolkning kan bero på att lagstiftningen är splittrad och svåröverskådlig. Enligt Elisabeth Rynning, professor i medicinsk rätt i Uppsala, har man troligen helt förbisett den undanskymda lagtext som reglerar sekretess i forskning – och därmed kommit fram till felaktiga slutsatser [1, 2].
Domstolstrots, att som i detta fall inte lämna ut material, är allvarligt. Men om domstolen, enligt sakkunnig juridisk expertis, dömt fel, domen inte kan överklagas på grund av rena formalia och domslutet kränker ett stort antal enskilda personers rätt till integritet? Den frågan har diskuterats och kommer fortsatt att vara under diskussion. Men just nu och tills vidare sätter Läkartidningen punkt i denna fråga.