Under de senaste månaderna har frilansjournalisten Vanna Beckman i inte mindre än tre olika medier framfört åsikten att undertecknad är 1)antipsykiater och 2) har något slags anknytning till scientologin, dock oklart vilken. Denna information har hon publicerat i en nyutkommen bok, i BMJ och senast i Läkartidningen 41/2007 (sidan 2982). Det tycks motiverat med ett klargörande från min sida.
Det korta svaret är att jag 1) inte är antipsykiater och 2) inte har någon anknytning till scientologin, samt att journalisten Beckman kunde ha använt den journalistiska metoden att via mejl eller telefon fråga mig, så hade hon sluppit gissa om mina åsikter. Men några ord till:

1. Begreppet antipsykiatri betecknar ett kritiskt ställningstagande som var aktuellt under 1960–1970 talen. Det förknippas med de brittiska psykiatrerna David Cooper och Ronald Laing, och även den amerikanske psykiatern Thomas Szasz. Det innebär en inifrån psykiatrin kommande total förkastelse av ämnet som sådant.
Nu kan man vidga begreppet genom att låta även icke-psykiatrer ingå och även kritiska analyser som inte utmynnar i total förkastelse men ändå är mycket skarpa. Då kan exempelvis idéhistorikern Michel Foucault och sociologen Ervin Goffman ges titeln. Bland idag verksamma, välrenommerade filosofer blir t ex Ian Hacking och Philiph Kitcher till antipsykiatrer.
Om vi vidgar begreppet ytterligare och låter även kritik av delar av psykiatrin, eller av psykiatrins kopplingar till dess omgivning, t ex läkemedelsindustrin, vara inträdesbiljett så får vi räkna en ansenlig mängd forskare inom olika områden till antipsykiatrins skara.
Nu till den ack så intressanta frågan i vilket avseende jag skulle vara antipsykiater. Jag har skrivit en artikel kallad »Den nya psykiatrin« (i antologin Diagnosens makt, redaktör Gunilla Hallerstedt, Daidalos 2006). Det är den enda jag skrivit i ämnet, så det måste vara den Beckman använt. Artikeln är en översikt av aspekter av modern internationell psykiatri, framför allt amerikansk. Jag beskriver kritiken inifrån och utifrån psykiatrin genom att ta upp:

1. DSM, klassifikationsschemat för mentala störningar. Det finns flera bra saker med manualen, men också ett flertal punkter som man kan sätta frågetecken inför, vilka jag sammanfattar.
2. Den »starka« neuropsykiatriska tesen att det finns genetiska orsaker till de flesta mentala störningar. Jag anger att det inte är säkerställt, och att kontrovers råder även inom psykiatrin.
3. Kortfattat om läkemedelsindustrins påverkan på forskningen.
4. Lite annat, om kontroversen mellan biomedicinska och psykosociala förklaringar.
5. Som avslutning föreslår jag en bredare forskningsansats till social avvikelse/ mental störning. Jag förespråkar en bio-psyko-social modell, se vidare nedan.

Gör detta mig till antipsykiater? Naturligtvis inte. Men om jag nu ändå skulle vara det, vilket Beckman påstår, så måste detta begrepp omfatta alla som i något avseende har en kritisk anmärkning att komma med vad gäller den moderna psykiatrin.
Den logik Beckman använder tycks vara: 1) X kritiserar psykiatrin, alltså är X antipsykiater, 2) Szasz är antipsykiater, 3) Slutsats: X har samma uppfattning och är därför också med i scientologiska nätverk som Szasz.
Denna logik är ett försök att tysta kritiker genom utdefiniering.

Men vetenskapen fungerar inte på det sättet. Det finns många faktorer som driver vetenskapen framåt, och en av dessa är den rationella kritiken. Som Karl Popper och många andra har påpekat om och om igen så är öppen kritisk debatt vetenskapens motor. Och det är alltid endast det rena argumentet som räknas, ingenting annat (religion, nationalitet, kön eller dylikt). Det är helt enkelt ett sundhetstecken att psykiatrin debatteras och kritiseras.

2. Jag har inga som helst kopplingar till scientologin och har aldrig haft det, vet knappt vad den står för. Däremot har jag varit på en scientologikonferens en gång, bland annat därför att flera välkända samhällsvetare och några EU-pampar skulle medverka och tala om modern psykiatri, vilket lät intressant. Tyvärr kom det nästan bara scientologer. Men jag ville absolut också veta vad de hade att framföra. Vad jag fick höra under några timmar var dock rena nippran, däri ger jag Beckman rätt.
Men gör detta besök mig till scientolog? Om en forskare undersöker nynazistiska grupper, är denne då nynazist? Är man kriminell om man är kriminolog? Nej, det handlar självfallet om forskning, inte om ställningstaganden.

Under senare år har en olycklig polarisering ägt rum mellan biomedicinska och samhällsvetenskapliga »paradigm«, nationellt såväl som internationellt. Detta har flera orsaker, som t ex revirstrider, men låt mig, något självkritiskt, peka ut en inte uppmärksammad faktor. Samhällsvetenskaperna och humaniora har under århundraden utvecklat mer eller mindre sofistikerade förklaringsmodeller till mänsklig handling, normal och avvikande sådan.

Under första hälften av 1900-talet försågs människan med ett omedvetet, och konflikter därstädes utgjorde en central förklarande orsak. Under 1970-talet var sociologins förklaringar dominerande, och de innehöll faktorer som socialisering, internalisering och rolltagande, som relaterades till stratifiering och klass. Social och kulturell tillhörighet förklarade beteende på individ- och gruppnivå. Under 1980-talet dominerade ekonomernas förklaring, dvs individen agerar rationellt på olika »marknader«, en teori som belönades med Nobelpris 1992. Idag dominerar den biologiska förklaringen; människan är styrd av sitt genetiska arv.
Det är klart att företrädarna för de förra paradigmen slår bakut! Decennier av forskning, som har givit upphov till nyanserade om än komplicerade förklaringsmodeller av mänsklig handling, sopas brutalt undan till förmån för en i vårt tycke reduktiv förklaring.

Som jag påpekade ovan och framför allt i den nämnda artikeln är det dock min bestämda övertygelse att den rätta vägen framåt, forskningsmässigt och i alla andra avseenden, är ökad dialog och gemensam forskning. Det behövs tvärvetenskaplig grundforskning om allt från orsakerna till kulturell variation, dvs makrofrågor, till mikrofrågor om det komplicerade samspelet och den blixtsnabba interaktionen mellan biologiskt och socialt. Först med en sådan bredare ansats kan verkliga genombrott göras för att nå djupare kunskaper om orsakerna till mänskligt beteende, avvikande och normalt.