Det framhålls, med rätta, betydelsen av att man i primärvården ordnar det så att allmänläkaren blir »personlig läkare«.
Som »personlig läkare« har man en lista med egna patienter, och kontinuiteten har därigenom säkerställts. Man har närhet till dem som finns på listan, man har ansvar för dem, formellt ett åliggande att bistå. Man har en fast arbetsplats, och man har översikt över patientens sjukdomar och krämpor. En personkännedom om individen har goda förutsättningar att utvecklas, och den »personliga« allmänläkaren har en särskild förmåga att tyda patientens upplevelser.
Organisatoriska beslut behövs för att tjänster som »personlig läkare« skall inrättas.
Men att vara personlig som läkare är kvalitativt annorlunda. Personliga kan alla läkare vara, det ligger bortom organisatoriska beslut eller specialitet.
Det innebär att etablera god kontakt (vara individuell och nära, ej för privat), att vara deltagande och förstående (empatisk). Man skall vara tydlig och öppen (avgränsad) och samtidigt självständig (obunden). Man skall kunna lyssna och vara lyhördhet (kunna ta emot patientens berättelse) och vara stödjande och uppskattande (tillmötesgående).
Till »personlig läkare« kan man bli förordnad över en natt – att vara »personlig som läkare« är något man ständigt måste eftersträva att vara.
Distinktionen knyter an till begrepp som Erich Fromm utvecklade i sin bok »Att ha eller att vara«. Att ha och att vara är skilda livsformer som återspeglas i människans livsattityder och personliga förhållningssätt. Att ha innebär ägande och hotar i en förlängning att leda till försvar, distans och makt. Att vara kräver oberoende, frihet och mognad. Kärlek ligger inte inom ägandets utan inom varandets livsform.
Naturligtvis är det utomordentligt gott med organisatoriska arrangemang som stödjer möjligheten för allmänläkare att bli »personliga läkare«. Men upprätthålls tjänsten av en person som inte är personlig som läkare så båtar det föga med goda tjänstebeskrivningar.
