I Region Skåne planerar man nu för att privatisera delar av den psykiatriska vården. Bo Ahrén, dekanus för medicinska fakulteten i Lund, varnade häromdagen (Sydsvenskan 14 okober) för att en privatisering hotar undervisning och forskning i ämnet – och därmed den framtida vården av psykiskt sjuka. Representanter för Karolinska institutet, inklusive dess rektor, konstaterade också för något år sedan att en tänkt privatisering av Karolinska Universitetssjukhuset skulle äventyra undervisning och forskning.
Jag delar helt denna uppfattning. Teoretiskt är det naturligtvis tänkbart att en privat driven verksamhet skulle kunna utnyttjas för undervisning och forskning, men i praktiken torde detta vara uteslutet i Sverige. I USA är enstaka privata sjukhus kopplade till driften av en medicinsk högskola – men detta är möjligt endast på grund av en finansiell bas av mycket stora donationer och genom höga patientavgifter.
Jag är inte sakkunnig inom psykiatri men har en ganska god uppfattning om medicinska fakulteten i Lund och dess historia, bl a rörande psykiatri [3]. Lundapsykiatrin var en gång den främsta i landet, men en lång rad omorganisationer och förmenta rationaliseringar har brutit ner förutsättningarna för en akademisk verksamhet; i regel utan det samråd med fakulteten som föreskrivs i gällande avtal mellan sjukvårdshuvudmannen och staten.

Tre pionjärer: Den förste professorn i psykiatri i Lund, Viktor Wigert, drev fram en ny psykiatrisk klinik inne på själva lasarettsområdet. Det innebar att psykiatrin förvandlades till en medicinsk specialitet jämbördig med de övriga på lasarettsområdet. Den nya kliniken var 1931 den första i sitt slag i Sverige; dess huvudbyggnad ligger på samma plats ännu i dag.
Efter Wigert kom två andra portalfigurer inom psykiatrin, först Henrik Sjöbring, sedan Erik Essen-Möller. Båda bildade skola och lockade till sig en rad unga begåvningar.
Sedan blev klimatet hårdare: Efter Essen-Möller kom 1967 hans elev Lennart Nilsson som professor och överläkare. Stora förhoppningar knöts till honom, men han engagerades i en dramatisk omorganisation av den psykiatriska vården, vilket krävde en stor del av hans krafter. Han avled 56 år gammal i en hjärtinfarkt.
Näste man blev Rolf Öhman, med utmärkt meritering inom psykofarmakologin. Även Öhman fick dra ett tungt lass med stora förändringar inom den psykiatriska vården. Det gällde bland annat sammanslagning av fem olika kliniker samt stora rationaliseringar. Dagens företrädare för huvudämnet, Lil Träskman-Bendz, gissar att hon varit med om mer än tio omorganisationer under sina 15 år som professor.
Uppenbarligen har ständiga omorganisationer och nedskärningar inom vården försvårat forskningen inom psykiatrin. Trots detta pågår för närvarande flera forskningsprojekt, men situationen är långt ifrån optimal. Medicinska fakulteten har sedan ett par år diskuterat med sjukvårdshuvudmannen hur man ska återge psykiatrin dess ställning.

Vad göra? Vänta – för allt i världen, vänta! En partiell privatisering av den psykiatriska vården skulle just nu vara en rejäl käpp i hjulet för fakultetens och sjukvårdshuvudmannens strävanden att förbättra situationen.
Även om den sk upphandlingen (ett fantastiskt ord) begränsas till öppen vård blir den till skada för forskning och utbildning. Inom psykiatrin är gränsen mellan öppen och sluten vård flytande. Under ett ofta långvarigt sjukdomsförlopp behandlas många patienter i båda vårdformerna. Forskningen gäller givetvis patienter i bägge.
Ytterligare skäl till att vänta är att den kliniska forskningens ställning i Sverige för närvarande utreds och att en färsk nationell psykiatriutredning ännu inte har lett till konkreta resultat. I varje fall måste ett konstruktivt samarbete mellan fakultet och sjukvårdshuvudman fortsätta och förstärkas. Universitetssjukhusen har ju trots allt en i avtal reglerad särställning.

Privatiserad psykiatri är bara ett symtom. Det understryker att finansieringssystemet för svensk sjukvård är en företagsekonomisk bastard som snarast borde ses över. Det är uppenbarligen nära vägs ände. När man använder nyspråkliga termer som »upphandling« och »vårdproduktion« som komponenter i ett »köp-och-sälj-system« borde alla yrkesgrupper i vården reagera. Något måste vara fel; jag menar att man blandar ihop begreppen köpare och säljare på ett felaktigt sätt. Landstingen är ju ofta köpare och säljare till sig själva. Rättvisande terminologi innebär enligt min mening att patienten är köpare/kund och som sådan ska ha pengar med sig. Sjukvårdssystem där detta realiserats har beskrivits bl a av Lars Werkö [2].

Dagens labila politiska situation med svaga, nödtorftigt hopklistrade majoriteter kan leda till groteska följder och ryckighet för sjukvården. Ett exempel på politisk lekstuga är bolagiseringen av sjukhusen i Helsingborg och Ängelholm [1]. Region Skåne blev helägare – och »upphandlade« vissa tjänster av bolagen.
Det gick på det hela taget bra, vården effektiviserades – men man fick inte mer pengar av ägaren. Bolagen fick inte heller ta emot privatbetalande patienter. När Region Skåne åter fick socialdemokratisk majoritet avbolagiserades de båda sjukhusen före utgången av avtalstiden. Sådant leder naturligtvis till oreda, kostar energi och pengar. För att komma bort från dylika kalamiteter fordras långsiktiga blocköverskridande beslut.
Och vad tyckte egentligen patienterna?

potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.