Som distriktsläkare i Malmö samverkar jag med synnerligen effektivt arbetande kollegor i privat verksamhet. Att jag skulle »anse«, som Eva Nilsson Bågenholm skriver, att privat drift leder till dyr, ineffektiv och ojämlik vård [1] stämmer inte. Jag påpekade att ett flertal vetenskapliga studier visat att privat drift »kan leda till att vården ur folkhälsosynpunkt« blir sådan [2]. Detta tycker jag är värt att dskutera.

Förbundsledningen säger att konkurrens i sjukvården »kommer att resultera i fler valmöjligheter, bättre arbetsvillkor och en snabbare kvalitetsutveckling«. Detta låter för mig som några rader ur en snygg och blank broschyr producerad av arbetsgivarsidan. Att denna vill att vi ska tävla med varandra förefaller mig ganska naturligt. Förbundet har tidigare hävdat att konkurrensen som man pläderar för enbart ska gälla mellan arbetsgivarna – om oss [3].
Men när olika vårdenheter konkurrerar om patienterna blir det ändå i slutändan vi medlemmar som måste motarbeta varandra. Att införandet av Vårdval Halland ledde till att kollegor, som tidigare träffades på fritiden, diskuterade och hade trevligt, nu enbart »ser varandra helt som konkurrenter« och samarbetar »minimalt« [4] tycker jag är mycket allvarligt och signifikativt. Jag tycker inte att det är fackets uppgift att stimulera denna process, tvärtom!

Ökar valmöjligheterna för oss? Eva Nilsson Bågenholm skriver att många väljer att starta eget – men detta är ofta för att man inte ser någon annan utväg. Argumentet att vi numera lättare kan byta arbetsgivare är svagt. För den som huvudsakligen vill ägna sig åt sin profession, att vara läkare, är det faktiskt bättre att arbeta i en stabil organisation än på denna fladdriga marknad. Vem mår som allra bäst just i den stund då arbetsgivare A och B håller på och lägger sina bud på en? De flesta önskar sammanhang och kontinuitet, även i sitt arbetsliv.

Blir kvaliteten bättre av konkurrensen? Delmoment av det vi gör kan dissekeras fram och utvärderas. Från samhället kommer kravet på kvalitetssäkring och jämförelsemöjligheter. Det är viktigt att det är professionen som leder utvecklingen med att ta fram kvalitetskriterier. Men det som hindrar mig att till exempel skriva ut den rekommenderade x- i stället för y-tabletten är inte att det saknas konkurrens (som liksom skulle piska lättjan ur mig och göra mig mer motiverad …). Den viktigaste orsaken är i stället att det saknas tid för fortbildning och reflektion och för att prata med patienten, i detta fall för att diskutera medicinbytet.

Jag är nyfiken på att se det »effektivare arbetssätt«, som Eva Nilsson Bågenholm pratar om, som radikalt skulle kunna förändra utförandet av ovanstående »sjukvårdstjänst« – så att jag hann prata med två Märta på samma tid som en. Facket måste, i stället för att vagt hänvisa till ökad effektivitet, aktivt försvara vår tid tillsammans med patienten! Men lika viktigt är att framhålla att vårt arbete inte kan reduceras till de mätbara produktionsmodulerna.
Att vara läkare innebär att ta ansvar för ett extremt komplicerat och förfinat samspel med människor som inte sällan är i nöd. Om vi står upp för detta, vårt yrkes humanistiska innehåll, behöver vi inte låta oss pressas att blint producera efter arbetsgivarens temporära ideal.
Kanske kan vi då också lättare avstå från frestelsen att se vården som en »framtidsbransch« – ett synsätt som ligger snubblande nära hoppet om egen storvinst [5].

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.