I Läkartidningen 38/2007 (sidorna 2713-4) tillskriver Greger Ahnlund mig »inställningen«, dvs åsikten, att sorg inte är någon sjukdom. Han har läst min kommentar till att Åke Åkesson förordat sjukskrivning av ett föräldrapar på grund av en nära anhörigs frånfälle.
Att sorg inte är en sjukdom är ett faktum, inte ett personligt ställningstagande. Djup sorg kan dock leda till personlig kris och depressiva sjukdomstillstånd, som det finns diagnoser och diagnosnummer för, vilket också Ahnlund påpekar.
Jag har inte, som Ahnlund påstår, hävdat »att bara den ena föräldern skulle drabbas«, men att den ena parten i en parrelation ofta har större möjligheter att klara av psykisk stress, och därför kan vara ett stöd för den andra parten.
Vad jag reagerade mot i Åkessons framställning var att han angav en familjesocial situation och inte en diagnos som grund för sjukskrivning.
Som intygsskrivande läkare är det vår uppgift att förse Försäkringskassan med medicinskt underlag för bedömningen av arbetsförmågan, dvs en eller flera diagnoser. Orsaken till patientens sjukdom eller skada angår egentligen inte Försäkringskassans tjänstemän, och omfattas i många fall av vår tystnadsplikt.
Jag håller helt med Ahnlund om att den intygsskrivande läkaren, inte patienten, i första hand bör kontaktas då sjukpenningrätten ifrågasätts. Kassan kan då få kompletterande upplysningar om den angivna sjukdomens eller skadans innebörd och betydelse för patientens arbetsoförmåga, under förutsättning att läkaren satt sig in i patientens arbetsförhållanden.
Ahnlund använder termen »sjukskrivande« läkare. Det var länge sedan läkaren var den som enväldigt sjukskrev. Numera är vi som medicinsk experter bara ett slags konsulter i Försäkringskassans utredning av patientens rätt till sjukpenning. Då gäller det att vi spelar den rollen med stringens, annars ökar risken för att våra ställningstaganden ifrågasätts.
Vi hjälper nog våra patienter bäst med en strikt medicinsk bedömning och en adekvat diagnos i de läkarintyg vi utfärdar.
