I slutet av ett debattinlägg [1], föranlett av en avhandling som i juni 2007 försvarades vid Linköpings universitet [2], genomför generaldirektören för Statens strålskyddsinstitut (SSI) samt två professorer i strålningsepidemiologi respektive epidemiologi vid Karolinska institutet ett generalangrepp på den examination som sker inom ramen för forskarutbildningen i Sverige i allmänhet och Linköping i synnerhet. De knapphändiga uppgifter som lämnas i denna del av inlägget gör det inte helt enkelt att förstå skribenternas tankegång, men vi vill ändå kommentera det som framförts.
I den nya högskoleförordning (HF) som den svenska riksdagen beslutade om i början av 2006 utgör utbildning på forskarnivå, helt i enlighet med Bolognaöverenskommelsen, den tredje nivån i högskolans utbildningsstege. Precis som i tidigare HF föreskrivs mycket detaljerat hur examination ska genomföras vad avser doktorsexamen, inklusive disputation, utan tvivel i avsikt att garantera god kvalitet i forskarutbildningen och rättssäkerhet för doktoranderna.

Centralt är att examinationen av avhandlingen genomförs som en helt transparent process där alla har möjlighet att under 3 veckor ta del av den framlagda avhandlingen och inte minst under disputationstillfället ex auditorium framföra kritik, ställa frågor och på allehanda sätt nagelfara avhandlingen. HF föreskriver också att en betygsnämnd bestående av tre ledamöter, varav minst en ska komma från annat lärosäte än det egna, ska bedöma avhandlingens kvalitet, respondentens kunnighet i forskningsmetodologiska frågor och förmåga att besvara kritiska frågor om sitt avhandlingsarbete. Till sin hjälp för att belysa avhandlingen har betygsnämnden dessutom en särskilt utsedd sakkunnig fakultetsopponent.

För den aktuella avhandlingen bestod betygsnämnden av en professor i epidemiologi och en i experimentell onkologi (interna ledamöter) samt en professor i strålningsbiologi från Stockholms universitet. En professor i yrkes- och miljömedicin från Umeå universitet fungerade som fakultetsopponent. Alla som har verkat i dessa roller vet att det innebär en betydande arbetsinsats. Det kan inte råda något tvivel om att betygsnämnderna inom den svenska forskarutbildningen, inte minst i det aktuella fallet, har stor kompetens för att kritiskt kunna granska och examinera avhandlingsarbetet och respondentens försvar av detsamma på det sätt som föreskrivs i HF.

Debattörerna vill emellertid nullifiera detta genom sitt påstående att »betygsnämnden tjänstgör som gisslan för en förmodad kvalitetskontroll utförd av universitetet«. Det är naturligtvis i första hand ledamöterna i de betygsnämnder som dagligen är verksamma vid de svenska högskolorna som bör kommentera om de känner sig tagna som gisslan (av högskolan? respondenten? Högskoleförordningen?), men uttalandet vittnar i vart fall om avsaknad av förtroende för det akademiska kollegiets integritet.

Ett underkännande av en avhandling i samband med en offentlig disputation är förvisso en traumatisk händelse, som en betygsnämnd skulle kunna tänkas hesitera inför. Därför tillämpar de flesta fakulteter förhandsgranskning inför disputation, medicinska fakulteten i Linköping sedan 1992. En sådan förhandsgranskning innebär att betygsnämnden i god tid före disputationen får möjlighet att värdera de i avhandlingen ingående arbetena, begära klarlägganden och, om så erfordras, rådgöra med ytterligare experter. Vid medicinska fakulteten i Linköping avstyrker betygsnämnder ett antal gånger per år disputation i samband med förhandsgranskningen, varvid disputationsprocessen avbryts.

Det finns dessutom i vårt examinationssystem för forskarutbildningen inbyggt ytterligare en kvalitetskontroll, då vi i likhet med de flesta andra medicinska fakulteter ställer krav på att avhandlingen ska innehålla ett minimiantal delarbeten som är publicerade/ accepterade för publicering i internationella tidskrifter med peer review-förfarande. I den aktuella avhandlingen hade fyra av fem artiklar genomgått sådan granskning. Såvida man inte anser att även tidskrifternas redaktörer och referenter är gisslantagna, finns det därför ytterligare en komponent i »fakulteternas förmenta kvalitetskontroll«.
Vi konstaterar att Linköpings universitet i det aktuella fallet har genomfört inte bara de examinationsmoment för forskarutbildning som föreskrivs i HF, utan dessutom kompletterat med förhandsprövning och krav på att minimum två av avhandlingens arbeten är publicerade i internationella tidskrifter med peer review-förfarande.

Debattörerna i den tidigare artikeln [1] lämnar inget alternativt förslag till hur examinationen inom forskarutbildningen i grunden borde vara organiserad, om man för ett ögonblick kunde bortse från den rådande lagstiftningen. Centralisering till ett »Riksinstitut för avhandlingars bedömande« på analogt sätt som föreslagits för granskning av fusk i forskningen [3], synes oss inte vara en rimlig åtgärd.
Naturligtvis kan forskarutbildningen och dess examination som alla andra företeelser förbättras, och det inom ramen för det nuvarande systemet.

Medicinska fakulteten i Linköping har, i likhet med övriga medicinska fakulteter, under det gångna året reviderat sitt regelverk för forskarutbildningen.
För Linköpings del gäller förändringarna från den 1 juli 2007 och innebär skärpta krav på kompetens och fast universitetsanknytning hos handledarna, förbättrad årlig uppföljning via de individuella studieplanerna, tidigarelagd och utökad halvtidskontroll, fördubbling av kraven på genomgångna forskarutbildningskurser inklusive obligatorium för allmänvetenskapliga baskurser, samt en utökad förhandsprövningsprocedur vid anmälan till disputation. Dessutom inrättas ett normerande betygskollegium från vilket en av betygsnämndsledamöterna alltid kommer att hämtas. Slutligen har jävsreglerna och deras tillämpning tydligt skärpts för de olika momenten i forskarutbildningen.
Vi är övertygade om att dessa åtgärder ytterligare kommer att förbättra kvaliteten på vår forskarutbildning och dess examination.
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.