Vi delar Tondels uppfattning att forskningen ska kunna ifrågasätta existerande kunskap, men det måste göras utifrån vedertagen kunskap och inte gripas ur luften. Erhållna resultat måste relateras till vad som är känt och en rimlighetsanalys göras.

Det är närmast en strid om påvens skägg att säga att stöd för ett orsakssamband inte är liktydigt med att det föreligger ett orsakssamband. Slutsatsen i avhandlingens sammanfattning, »… there is support for a causal inference between the fallout of caesium-137 from the Chernobyl accident and the increased incidence in total malignancies in Northern Sweden«, kan knappast tolkas på annat sätt än så som vi gjort i vårt inlägg.

Det är inte korrekt att utvärderingar av FNs vetenskapliga strålningskommitté (UNSCEAR) ger riskestimat som stöder att joniserande strålning är ett generellt cancerogen. UNSCEAR pekade i sin rapport år 2000 på att inga statistiskt säkerställda effekter kunde ses för cancer i rektum, pankreas, larynx, uterus, prostata, njure, lymfom eller multipelt myelom. Det motsvarar cirka 34 procent av all cancer anmäld till cancerregistret 2005.
Den s k linjära icke-tröskeldosmodellen är allmänt vedertagen av myndigheter för strålskyddsåtgärder. Tyvärr används den ofta felaktigt av epidemiologer, och så även i den aktuella avhandlingen, som använder storheterna effektiv dos och kollektivdos för riskbedömningar. Dessa ska användas enbart för planering och utvärdering av strålskydd och inte för epidemiologiska studier. Internationella strålskyddskommissionen och andra internationella organisationer inom strålningsområdet är i dag överens om detta. För epidemiologiska studier ska absorberad dos användas, eventuellt med viktningsfaktor för strålslag.

Av inlägget från Hammar, Hultman och Tagesson framgår tydligt att medicinska fakulteten vid Linköpings universitet tvår sina händer och anser att eftersom alla formalia är uppfyllda är det som hänt inte dess bord! Visserligen medger man mot slutet att processen vad gäller kvalitetskontroll kan förbättras, och här konstaterar vi att universitetet brustit i flera avseenden.
Vi tänker då inte bara på pressmeddelandet som den 30maj basunerade ut att »Cancerökning i Sverige kan kopplas till Tjernobylolyckan. – – – En ny avhandling ger vetenskapligt stöd för att det finns ett sådant samband. Frågan är viktig eftersom den påvisade riskökningen kan påverka gällande gränsvärden för befolkningen. – – – 3,8 procent av de inträffade cancerfallen fram till 1999 kan tillskrivas det radioaktiva nedfallet. Denna riskökning är i sin tur 26 gånger större än den senaste riskuppskattningen bland de mångdubbelt högre exponerade överlevande efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.«

En förhandsgranskning ger visserligen en teoretisk möjlighet för betygsnämnden att före disputationen värdera avhandlingen, men i praktiken torde det sällan leda till att någon ledamot vill hålla i yxan och avstyrka disputation. Tanken med halvtidskontroll är att granska om arbetet har rätt kvalitetsnivå och bedöms kunna leda fram till en avhandling.
Vi förespråkar inte att Högskoleförordningen ska ändras men att fakulteten följer andan i den och inte väljer att blunda när behovet av ett ingripande är uppenbart. Det kan väl inte vara så att universitetet i Linköping fortfarande står bakom det pressmeddelande man gick ut med?

Vi vidhåller vår kritik och anser att oviljan eller oförmågan att självkritiskt granska de erhållna resultaten mot bakgrund av de hittillsvarande internationellt vedertagna sambanden varken tyder på kunskap om forskningsområdet eller på kritisk analys av materialet.
Vår kritik riktar sig främst till handledaren för att inte ha givit adekvat handledning till sin doktorand, till universitetet för att inte ha haft tillräcklig kvalitetskontroll på avhandlingsprocessen och till betygsnämnden som bär det slutgiltiga ansvaret för att en undermålig avhandling godkänts trots sina uppenbara brister.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.