I en artikel i Läkartidningen 39/2007 (sidan 2784) med rubriken »Flutikason bättre än montelukast vid underhållsterapi av lindrig astma« har författaren valt att visa en bild på ett barn, uppskattningsvis i åldern 6–8 år, som inhalerar Ventoline dosaerosol direkt i munnen. Bildtexten säger: »Leukotrienantagonisten montelukast var inget alternativ till inhalationssteroider i de aktuella studierna«. Både bilden och bildtexten är direkt olämpliga och missvisande. Alla barnläkare vet idag att det är direkt olämpligt att ordinera en dosaerosol till barn under 12 år utan att samtidigt använda en andningsbehållare (spacer).

Lika felaktig som bildvalet är tolkningen av studierna. Artikelförfattaren, Lennart E Hansson, kunde lika gärna ha valt att skriva: »Montelukast ger upphov till välkontrollerad astma hos de allra flesta med lindriga men persisterande besvär men är i allmänhet inte lika effektivt som flutikason 100 (my)g per dag«. Istället väljer Hansson att skriva: »Flutikason bättre än montelukast vid underhållsterapi av lindrig astma«. Bilden föreställande ett barn som tar astmaspray direkt i munnen är en jättemiss även från redaktionen, som borde veta bättre. Vi kan hoppas att Lennart E Hansson inte har haft något inflytande över bildtexten, som alltså är direkt missvisande jämfört med vad som står i artiklarna.

Det som den refererade studien [1] visar är att behandlingssvikt mätt som en kompositvariabel bestående av sju enskilda variabler uppträdde bland 30 procent av deltagarna i montelukastgruppen och bland 20 procent i de bägge flutikasongrupperna under en fyramånadersbehandling, dvs bland 10 fler per 100 behandlade i flutikasongrupperna än i montelukastgruppen. Hur kan man på grundval av detta skriva: »leukotrienantagonisten montelukast var inget alternativ till inhalationssteroider«?
För de enskilda studerade variablerna skiljde sig inte de olika grupperna åt vad gällde antalet symtomfria dagar eller episoder med mycket svåra besvär. Fler i montelukastgruppen fick dock avbryta studien på grund av behandlingssvikt, och astmasymtom-score var till flutikasongruppernas fördel.

Vi kan inte låta bli att citera slutet av diskussionsdelen av den artikel som Hansson har refererat. Så här skriver författarna själva: »Varje enskild patient och dennes läkare måste välja en behandling som balanserar effektivitet med aktuella och upplevda risker och maximerar att patienten klarar att genomföra behandlingen. Det finns inte en enda lösning på behandlingen för att tillgodose dessa krav. Patienter med lindrig men persisterande astma kan gå över från flutikason två gånger dagligen till flutikason en gång om dagen. Peroralt montelukast är i genomsnitt inte lika effektivt, även om det ger upphov till bra astmakontroll hos de allra flesta patienter.«

När vi läser ursprungsartikeln i New England Journal of Medicine får vi en helt annan bild av rollen för montelukast i astmabehandling än när vi läser Hanssons referat av densamma. Denna vinklade artikel indikerar att även korta artiklar under rubriken »Nya rön« i Läkartidningen behöver granskas av kunniga kollegor, s k peer review.