Man debatterar ofta läkarens karriär. För det mesta gäller det givetvis karriären uppåt. Men man har ju med åren märkt att det även finns en karriär nedåt. Karriärens höjd inträffar väl mellan 40 och 55 år, när man är fullärd och säker i sin roll, barnfostrandet är över m m. Man känner sig kunnig och stark.
Sedan så sakteliga i 55+-åldern börjar kanske en viss osäkerhet inträda. Alla nyheter som tränger sig på. Yngre, duktigare och karriärsugna kolleger pressar. Det dyker upp ett liv utanför sjukhuset, barnbarn icke minst.
På TVs naturfilmer har man sett hur äldre hjortar får det jobbigt att hävda sig, och till slut får de dra sig undan och dö. Riktigt så illa går det nu inte för den äldre doktorn. Men kanske skulle problemet diskuteras och undersökas litet mer, så att folk kan dra sig ur på ett behagligt sätt och ändå kunna vara till nytta.
Själv har jag lyckan att få ha en dags mottagning per vecka på en satellitmottagning till mitt gamla arbete samt att rycka in litet då och då när det behövs vid sjukdom och semestrar. Jag behöver inte arbeta från ekonomisk synpunkt men gör det för att det ger så stor tillfredsställelse.
Jag tror att många kolleger skulle vilja göra en insats även efter den sk pensionsdagen, vilken är en uppfinning från ett förgånget industrisamhälle. Man kanske skulle dra ner på arbetstiden i 60-årsåldern för att kunna arbeta till 70? Det skulle vara intressant att höra andras tankar i detta ämne.
