Socialstyrelsen (SoS) har på uppdrag av regeringen utkommit med en rapport om omskärelse av pojkar (S2005/ 7490/SK). I uppdraget har inte ingått att ifrågasätta ingreppet utan endast att föreslå åtgärder för att berörda pojkar inte ska fara illa.
SoS har intervjuat landstingen, ett antal BVC, vissa religiösa organisationer och några enskilda muslimer samt tagit reda på några europeiska länders hantering av frågan. Däremot har man inte intervjuat landstingens barnläkare, deras barnkirurger eller representanter för Rädda Barnen eller Barnombudsmannen.
SoS borde som övergripande ansvarig för hälso- och sjukvården ha uttalat sig om ingreppet ur perspektivet »övergrepp mot barn, dess etik och dess risker«.

Utgångspunkten har varit att omkring 3000 omskärelser görs årligen, att i princip »alla« judiska och muslimska pojkar omskärs och att detta skulle vara ett religiöst obligatorium.
I den judiska kretsen omskärs emellertid bara ett 40-tal pojkar per år [1], vilket motsvarar omkring 40 procent av hela gruppen [2]. Inget försök har gjorts att ta reda på motsvarande siffror inom den muslimska (och afrikanska) sektorn.
Den muslimska befolkningen i Sverige uppgår troligen till över 300000 personer. Andelen ingiften med personer med annorlunda värderingar kring omskärelse torde inte vara ringa, liksom andelen indifferenta. Detta analyseras inte i rapporten.
I 20 av 21 landsting gjordes totalt ett 60-tal omskärelser år 2006 (av landstingsanställda läkare), medan Stockholms läns landsting har ett avtal med en läkare som gör omkring 700 per år. Patienterna betalar ingreppen själva (1000–7139 kr). I Stockholm kostar en omskärelse 1000 kr, medan omkring 2500 kr betalas av landstinget.

Kvar står att över 2000 omskärelser görs av andra – var och av vem? Rapporten utgår ifrån att flertalet av dessa görs av icke auktoriserade – av charlataner och i form av »köksbordskirurgi«.
Detta borde ha avspeglat sig i antalet anmälda komplikationer. Under tiden 2000– 2006 har till SoS anmälts 16 fall, varav 1 dödsfall och 1 där pojken löpte stor risk att avlida. Båda ingreppen hade utförts av läkare. I 13 fall rörde det sig om infektioner, blödningar, gapande sår, smärtpåverkan. I 10 fall hade ingreppet utförts av icke behöriga eller av personer med annan nordisk läkarlegitimation. Enkäten till BVC antyder dock att det förekommer fler komplikationer efter omskärelse.

På basen av ovanstående »bedömer SoS att det utförs 1000–2000 omskärelser av den här typen varje år«, dvs ingrepp utförda av personer som saknat auktorisation. Detta är orimligt – det skulle innebära 25–50 i veckan (beräknat på 40 arbetsveckor) och skulle säkerligen avspeglas tydligt i medier och i komplikationsstatistiken. Återstår slutsatsen att ingreppen görs i respektive pojkes forna hemland som »semesteromskärelse«. Detta är inte utrett.
Regeringen skriver i proposition 2000/01:1, sidan 19, om kvinnlig omskärelse: »… det är här inte bara en fråga om individens rätt till kroppslig integritet. Det är lika mycket en fråga om kvinnan rätt att bestämma över sig själv, att leva ett liv efter egna förutsättningar och behov.« Det är dock alldeles uppenbart att precis samma sak kan sägas om manlig omskärelse.
SoS påpekar att »pojken har vetorätt«. Detta är en helt meningslös tes, då nästan alla som ska omskäras är småbarn och som därmed knappast kan inlägga sitt veto, än mindre veta om att de har »vetorätt«!
SoS diskuterar kort huruvida omskärelse är ett så skadligt ingrepp att det motiverar inskränkning av religionsfriheten, som ju skyddas av grundlag och Europakonventionen. Här återgår SoS till tesen om att det gäller en »mångtusenårig tradition med djupa religiösa motiv« och att ett förbud skulle innebära en otillåten inskränkning i religionsfriheten.

Det finns gott om exempel på att »djupa religiösa motiv« har förbjudits eller trängts tillbaka för att skydda barn (och kvinnor) – exempelvis månggifte, bortgifte av minderåriga flickor, omskärelse av flickor och uppsugande med munnen av penisblod efter omskärelse [3].
SoS diskuterar vidare om konsekvensen för barnen av sitt förslag och säger bla: »Barnets rätt att göra sig hört och få sina åsikter respekterade (Art 12 Barnkonventionen) kan anses åsidosatt, men det är en värdering och kan diskuteras.«
Och ännu värre: »Det kan finnas en intressekonflikt mellan barnets självbestämmande och föräldrarnas övertygelse. Det är dock en värderingsfråga. Den här konflikten är beskriven utifrån västeuropeisk eller kristen diskurs.« Ett sådant cyniskt och barnfientligt uttalande borde inte få förekomma i en offentlig SoS-rapport.
Antingen har barnet rätt att göra sig hört – eller så förnekas barnet denna rätt.

Det kan vara av intresse att se på hur frågan behandlas i andra europeiska länder [4]. I Finland pågår lagdiskussioner, men »Etiska delegationen« påpekar att även om man stiftar en lag ska man inte avstå från »det långsiktiga målet … att avskaffa omskärelse av pojkar«.
I Norge finns ingen nationell reglering, och patienten betalar själv.
I Storbritannien har läkarförbundet BMA utfärdat mycket väl genomarbetade riktlinjer år 2003 [5], i vilka man ingående diskuterar balansen mellan föräldrar och barn, deras roller och rättigheter: »this surgical procedure has medical and psychological risks« och »parental preferences alone is not sufficient justification for performing a surgical procedure on a child«. Tveklöst borde dessa riktlinjer ha stått som modell för Socialstyrelsens nuvarande tämligen ensidiga ställningstagande.

I korthet – på några få rader – föreslår nu SoS att »det införs en rätt att få ingreppet utfört inom den offentliga hälso- och sjukvården«, och att det införs »en motsvarande skyldighet för sjukvårdshuvudmännen att låta utföra ingreppet«.
Det torde vara underförstått att det allmänna därmed ska betala för ingreppet.
Det är tragiskt att SoS inte har förmått sig att diskutera om och inte bara hur, och att i grunden analysera »barnets bästa« i relation till föräldrarnas föregivna rätt – nämligen att genitalt mutilera ett barn. Man böjer sig troskyldigt för att det skulle vara ett religiöst obligatorium utan att närmare ifrågasätta detta.
Den föreliggande rapporten – som ska bilda underlag för en lagrevision – är i många stycken defekt och ensidig. Man får intrycket att konklusion och förslag var klara redan innan utredningen kom till stånd. Att så gott som helt förbigå läkarkårens synpunkter är allvarligt när det gäller en fråga som i hög grad kan komma att engagera kollegerna. Men det allvarligaste är att man så ensidigt ställt sig på den vuxnes sida, medan barnets rätt och möjlighet att göra sin röst hörd är »next to nil«.
Riksdagen uttalade, när lagen om omskärelse av pojkar antogs 2001, en förhoppning att »debatten hålls livlig … så att en attitydförändring sker hos berörda grupper. Och att omskärelse på sikt försvinner« [6].

Det vilar ett tungt ansvar på Läkarförbundet och berörda delföreningar, på Socialdepartementet och på riksdagen att principiellt ta avstånd från omskärelse. Om omskärelse ska göras bör denna anstå tills barnet fyllt 18 år och självt kan bestämma. Det vore sorgligt om Sverige internationellt skulle framstå som en bakåtsträvande nation i stället för att aktivt verka för att skydda barns rätt i Barnkonventionens anda.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.



Foto: Mohamed Messara/Scanpix
En pojke omskärs vid en klinik i Alger, Algeriet – bilden är tagen i oktober 2007.