I västvärlden förs sedan decennier en debatt om hur stort biståndet från den rika världen till den fattiga bör vara. Så sent som 2007 har de rika länderna på nytt upprepat att de bör kunna skänka 0,7 procent av BNP till sina fattiga kusiner. Nu, lika litet som tidigare, fullföljer man emellertid detta åtagande.
Vad man mera sällan diskuterar är hur dessa medel används, och det är en återkommande företeelse i de flesta västliga länder att man inte är beredd att följa upp resultatet av det bistånd som ges. I synnerhet hur biståndet fördelas mellan mottagarlandet och givarlandet, mellan administration av den egna organisationen eller av lokala enheter, eller mellan byråkratin över huvud taget och dem som biståndet ska hjälpa.
Något som många mottagare förordar, och som även givare kan tycka vara bekvämt, är att låta biståndet till ett visst land gå in i dess vanliga budget. Biståndet kommer då att helt och hållet förvaltas av den lokala regeringen – med de faror och fresteler som detta kan medföra. En annan fallgrop är att bygga upp en egen organisation på lokal nivå, men med tjänstemän hemifrån som skall garantera att biståndet verkligen kommer de behövande till godo. Då finns risken att dessa tjänstemän kommer att kosta så mycket att det reella biståndet naggas i kanterna – det är fråga om resa och uppehälle, familjens omhändertagande, skolor för barnen m m.

Dessa fällor har uppmärksammats på flera sätt. 2007 års Nobelpristagare i litteratur, Doris Lessing, med egen erfarenhet från Afrika, har i sin memoarliknande, halvdokumentära bok »Ljuvaste dröm« beskrivit hur biståndsmedel kan vanvårdas av professionella konferensdeltagare/biståndsarbetere i ett afrikanskt land, Zimlia, som antagligen ska föreställa Zimbabwe:
»Nu talade alla om en kommande årlig konferens. Tvåhundra deltagare från hela världen skulle konferera en vecka kring temat ´Fattigdomens perspektiv och följder´.
Och var skulle den hållas? Den indiska delegaten, en vacker kvinna i röd sari, föreslog Sri Lanka. Visserligen skulle man behöva se upp med terroristerna, men någon vackrare plats fanns inte på jorden. Geoffrey Bone sa att han hade varit på en tredagarskonferens i Rio om världens hotade ekostruktur, och där finns ett hotell …
Men, sa en japansk herre, förra årskonferensen hade ägt rum i Latinamerika, men på Bali fanns ett litet fint hotell och den delen av världen borde få värdskapet. Samtalet om hotell och deras attraktioner fortgick under hela middagen, och det var den allmänna meningen att det var dags för Europa den här gången.«
»Till slut kom konferensen att äga rum i Kapstaden eftersom Sydafrikas apartheid höll på att upphävas, och alla ville visa sina sympatier för Mandela.«

En annan kvinnlig skribent som studerat förhållandena rörande stödet för AIDsbekämpning under flera år, Helen Epstein, skriver: »Folk brukade skämta med att det fanns två slags AIDs i Uganda: slanka AIDs och tjocka eller fetma AIDs. De förra blev smalare och smalare tills de slutligen försvann, medan fetmavarianten av AIDs drabbade biståndsbyråkrater, konsulter från främmande länder och medicinska experter som alla deltog i påkostade konferenser och arbetsmöten på exotiska platser, hade höga löner och blev allt fetare.«
Något att tänka på för departementet och Sida!