Ett stort antal svenskar åker varje år till fjällen. En del av dem drabbas av skada och lidande i form av trauma, köldskador och hypotermi. Tack vare moderna transportmedel har fjällvärlden blivit mer lättillgänglig, och många prövar också på helikopterskidåkning, snöskoteråkning, »freeriding« och toppturer. Därmed riskerar allt fler att hamna i en lavin.

Under arbetet som backläkare och akutläkare i norra Lappland har jag funderat över orsakerna till morbiditet och mortalitet i samband med lavinolyckor. Att en person överlever högst 15–30 minuter nedgrävd i snön utan luftficka lär man sig på kurser i omhändertagande i samband med olyckor och katastrofer vintertid. Finns det däremot en luftficka spelar dess storlek en avgörande roll. Ju större luftficka, desto längre tid kan lavinoffret överleva innan han eller hon dör av koldioxidinducerad asfyxi [1].
Från akutverksamheten vet vi att vi inte får konstatera att en nedkyld person är död utan att först noggrant kontrollera hjärtrytm, elektrolyter och andra parametrar. Men vid en lavinolycka är det viktigt att omedelbart kunna avgöra och prioritera vem som ska betraktas som död och vem som ska återupplivas. Finns det då egentligen något experimentellt underlag för hur man bör handla i en sådan situation?

På »Mountain and Wilderness Medicine World Congress«, som hölls i oktober 2007 i Aviemore i Skottland, hade jag förmånen att delta i en föreläsning i »Avalanche victim physiology« där just dessa frågor diskuterades. Dr Colin Grissom, IVA-läkare och direktör för ambulanshelikopterverksamheten i Salt Lake City, Utah, USA, har forskat inom just lavinofferfysiologi. På kongressen presenterade han följande dödsfallsorsaker och siffror i samband med laviner: asfyxi (cirka 75 procent av fallen), trauma (cirka 25 procent av fallen) och hypotermi (2 procent av fallen) [2]. Om lavinoffret grävs fram levande är hypotermi det största medicinska problemet som man ställs inför [4, 5].
Dr Grissoms och medarbetares forskning bekräftar tidigare observationer [6], dvs att lavinoffers kroppstempe-ratur påverkas av mängden koldioxid. Ju större luftficka, desto långsammare kyls kroppen ned. Detta kom man fram till genom att gräva ned frivilliga i snön i upp till 90 minuter och via en modifierad Ava-lung tillföra olika blandningar av syrgas och koldioxid. Hos samtliga försökspersoner registrerade man kroppstemperaturen med både rektal och esofageal termometer. Kroppstemperaturen hos de »offer« som upprätthölls i normokapni sjönk med 0,7°C per timme, medan temperaturen hos dem som utsattes för hyperkapni sjönk med 1,3°C per timme [1, 7]. Resultatet visar att livlösa lavinoffer som grävs upp sannolikt inte kommer att kunna återupplivas med någon större framgång.

Slutsatsen har betydelse för agerandet i samband med omhändertagandet av lavinoffer. Grissom menar att sannolikheten för att kunna rädda ett livlöst lavinoffer beror på om hjärtstoppet är en följd av asfyxi eller av hypotermi. Om tiden under snön är mindre än en timme och kroppstemperaturen är över 30°C kan vederbörande betraktas som död på grund av asfyxi. Är tiden under snön mer än en timme och kroppstemperaturen under 30°C kan man däremot överväga att återuppliva. Luftfickan är alltså förutsättningen för att lavinoffret ska överleva tillräckligt länge för att utveckla hypotermi, eller som Grissom sammanfattade det på kongressen: »If an air pocket for breathing is not present then the avalanche victim extricated from snow burial in cardiac arrest has likely died from trauma or asphyxiation.«
Vid räddningsinsatser med flera inblandade offer måste man snabbt kunna fatta beslut om vilka som ska återupplivas eller inte, ibland med hänsyn till räddningspersonalens säkerhet. I sådana situationer kan ovanstående fynd möjligtvis vara till hjälp.