Niels Lynöe är universitetslärare, precis som jag. Han vet att vi vid Karolinska institutet har studenter som härstammar från världens alla hörn. Han vet att vi har homo-, bi- och transsexuella studenter. Han vet att vi har religiösa studenter, politiskt aktiva studenter, studenter med funktionshinder. Han vet att vi har studenter med olika sorters sjukdomar. Han vet att vi har studenter med olika sorters psykosociala problem. Han vet att vi även har straffade studenter. Vilket av allt detta är vi då skyldiga att berätta för en patient som vi vill ha hjälp av i undervisningen? Vilken information är relevant, och vem bestämmer det?

Niels Lynöe anser (LT 51–52, 2007, sidan 3898 ) att vi behöver informera patienten ifall studenten i fråga har dömts för mord, grov misshandel och/eller våldtäkt. Han hänvisar till att det inte går att utesluta att en patient som inte informerats om detta och som sedan anmäler sin läkare skulle kunna få rätt i HSAN. Jag tycker detta är ett märkligt argument av två skäl:
För det första kan vi naturligtvis inte heller utesluta att HSAN inte skulle anse att läkaren har någon skyldighet att informera patienten. För det andra har vi inte den informationen om våra studenter.

Det är troligt att det finns andra studenter på våra läkarutbildningar runt om i landet som har begått brott av den kaliber Niels Lynöe räknar upp. Eftersom vi, i motsats till vad som är fallet i en del andra länder, inte kräver att våra studenter ska vara ostraffade har vi ingen information om våra studenters eventuella tidigare lagöverträdelser med mindre än att de blir angivna, som i fråga om den aktuelle studenten.
Ska vi då i konsekvensens namn vara ärliga och informera varje patient om att studenten de ska träffa kan vara straffad för tidigare nämnda brott? Eller i alla fall att vi inte har uteslutit detta?
Och hur ska livet gestalta sig för studenter som har dessa brott i bagaget? Ska de behöva gå med en ständig oro att även de ska anges, anonymt, av någon som vill dem illa? Eller är förhoppningen kanske att de ska fatta vinken och hoppa av sin utbildning?
Fortfarande anser jag att ifall vi inte vill utbilda människor som dömts för dessa brott måste det beslutet fattas i sedvanlig demokratisk ordning. Jag anser inte att det någonsin kan vara berättigat att mobba ut antagna studenter i strid med gällande bestämmelser för avskiljande.

Vidare är Niels Lynöe och jag inte överens om vilka studentfaktorer som skulle kunna påverka patientens vilja att ställa upp i undervisningen. Han skriver: »För att göra frågan riktigt absurd frågar Nilsonne om man också skulle informera om religiös bakgrund och sexuell läggning.« Han antar vidare att både han och jag skulle ha svårt att föreställa oss att någon patient skulle uppfatta religion eller sexuell läggning som så viktigt att det skulle påverka beslutet att medverka i en undersökning.
Det var inte alls för att driva frågan till någon absurd spets som jag tog de här exemplen. Jag är övertygad om att det finns patienter som inte vill undersökas av en homosexuell student. Och bara i ett sekulariserat samhälle som Sverige skulle någon kunna anse att det är absurt att tro att en patient skulle bry sig om en annan människas religion. Alla våra patienter tillhör inte den kulturella majoriteten.
Jag kan inte se det som annat än ett utslag av paternalism och etnocentricitet att en patientansvarig läkare ska få bedöma, utifrån sina värderingar, vad som kan tänkas vara relevant för patienten att få reda på. Niels Lynöe menar att vi inte behöver tolka hans förslag som att privata övertygelser eller allmänt tyckande kommer att styra läkarnas handlingar och i slutändan studentens möjlighet till utbildning. Jag håller fortfarande inte med.

Det är möjligt att Niels Lynöe har rätt – att det stora flertalet patienter tycker att ett mord är mer oroväckande än någon av de andra faktorer vi nämnt. Jag skulle dock vilja se detta belagt i en studie där patienterna själva fick berätta hur de tänker och känner i de här frågorna. Gissningsvis skulle vi hitta en rejäl spridning.
På det här principiella planet undrar jag om Niels Lynöe verkligen menar att det är patienten som ska avgöra vilka av våra studenter som vi kan utbilda? Är det rimligt att tolka omsorgen om patientens integritet på ett sådant sätt att ospecificerade studentgrupper kan utestängas från utbildning därför att vissa patienter annars skulle kunna känna sig otrygga?

På ett mer specifikt plan – den aktuelle studenten. Låt oss anta att vi väljer att särbehandla den här studenten så som Niels Lynöe föreslår: att inte låta honom ens tala med en patient med mindre än att patienten är helt på det klara med vilket brott han dömts för, så att hon eller han kan fatta ett informerat beslut om att ställa upp eller ej. Detta lär bli svårt för läkarna på vårdcentralerna. Niels Lynöe skriver själv: »Frågan är om de [läkarna] ens skulle överväga att fråga sina patienter.« Det är begripligt att de skulle tveka. Vem på vårdcentralen skulle informera patienten? Hur mycket information behöver den personen för att kunna göra detta på ett rimligt sätt? Jag gissar att många skulle avböja att ens försöka.
Då har vi antagit en ung människa till en utbildning i enlighet med rådande bestämmelser. Sedan har vi gjort det omöjligt för honom att lära sig det han ska därför att vi tycker/anser att han har en olämplig bakgrund.

Att lägga över ansvaret på patienten i enskilda fall tycker jag låter både vanskligt och aningen fegt. Patienten måste kunna lita på att den student hon eller han möter är kunnig och att studenten kommer att visa den respekt som patienten har rätt att vänta sig. Patienten har även rätt att kräva att studenten ska respektera sekretessreglerna. Allt detta måste den ansvariga läkaren kunna gå i god för. Med vår nuvarande lagstiftning måste detta räcka. Tycker vi att läget är otillfredsställande är det lagen som måste ändras.
(Skälet till att jag ger mig in i den här debatten är min respekt för lagen, och det samhälle som byggs på lag, inte på godtycke. Den principen anser jag vara värd att försvara.)
Till sist undrar jag, med viss oro, hur primärvården ska kunna fungera som arena för grundutbildningen (och få betydande inkomster för detta) om läkarna där inte kan, eller vill, ta emot den mångfald av studenter som KI kommer att skicka.