Återigen debatteras kosten och dess sammansättning. Nya studier stärker det som flera av oss länge anat: gamla sanningar om fett, kolhydrater och proteiner håller inte måttet [1].

Vid ett besök på Monkeyland, en öppen park för allehanda apor, under en semesterresa till Sydafrika för något år sedan, får jag mig till livs en fascinerande berättelse av vår guide. Historien gäller en omhändertagen apa, en spindelapa vid namn Tarzan (Figur 1). Vi träffar honom redan på det lilla fiket som finns i anslutning till ingången. Där sitter han och spanar efter turister som, trots noggranna instruktioner om motsatsen, kan tänkas bjuda på något eller åtminstone av misstag lämna efter sig någon kaka eller annan godsak.
Under tiden som vår grupp vandrar genom terrängen berättar guiden om skälet till »omhändertagandet«. Tarzans tidigare ägare hade gravt misskött honom. Följden av detta har blivit att han blivit oproportionerligt stor för sin ras, han har fått karies och tandlossningssjukdom. Många av hans tänder har man fått extrahera, vilket ger honom ett litet lustigt utseende. Han har fått en rejäl kulmage och har ett midjemått som vida överstiger det normala för arten. Hans sociala beteende har förändrats; han hänger hellre vid fiket än umgås med sina rasfränder.

Under berättelsens gång slås jag av en tanke som känns fullständigt kristallklar – den stackars apan har drabbats av det som vi i människornas värld av någon konstig anledning kallar vällevnads(?)sjukdom. Allt faller dessutom på plats när guiden slutligen avslöjar i vad misskötseln bestått; Tarzan har utsatts för människoföda!
Ingen verkar fundera så mycket mer över detta, inte heller de i gruppen som själva tycks lida av metabola syndromet. Alla förstår att så kan man ju inte behandla ett husdjur – ge det en kost som det inte är ämnat att äta. Flera i gruppen suckar upprört.

Som kostintresserad allmänläkare kan jag inte låta bli att fascineras av denna historia. Visserligen är mitt släktskap med spindelapan »avlägset« [2], men jag frågar mig ändå: Hur kan det komma sig att djur som lever i sin naturliga omgivning och som äter den kost som där står till buds inte utvecklar något metabolt syndrom [3] eller ens ateroskleros [4]?
När vi ska köpa mat till vår hund köper vi hundmat, till katten kattmat. Vi anstränger oss för att tänka ut vad som är den naturliga födan för alla djur som vi har i fångenskap. Liknande tankar för djuret människan ligger bakom en av senare års kosttrender, den ca 200 000 år långa trenden stenålderskost [5], som hett diskuterats under senare år och även avfärdats lättvindigt [6]. Nyligen har en svensk allmänläkare tillfört ytterligare kunskap som stödjer de positiva effekterna av en sådan kosthållning [7].
Kanske börjar det bli dags för vetenskapen att komma ikapp vetskapen: djur mår bäst om de får äta den mat de är ämnade för!


Figur 1. Tarzan – en spindelapa med misstänkt metabolt syndrom. Notera särskilt bukfetman som syns i förgrunden. Fotot publiceras med tillstånd från Felicia Ruperti, Monkeyland Primate Sanctuary, P.O. Box 1190, Plettenberg Bay, 6600, Sydafrika.