Ett nytt universitetssjukhus med 600 vårdplatser planeras att byggas på Karolinska sjukhusets tomt. Kostnad i dagsläget 12 miljarder kronor, rivnings- och byggnadstid sju år, verksamhetsstart 2015.
När kritiken nu ökat för att projektet innebär rasering av väl fungerande byggnader och arbetslag kommer ledningarna för landsting och akademi (Karolinska institutet) först i elfte timmen med vad som ska vara det verkliga skälet till storsatsningen; nya Karolinska sjukhuset ska bli det första sjukhuset utan sjukhussjuka (SvD 29/11 2007).

Ambitionen är hög. Aldrig tidigare har någon lyckats bygga bort sjukhussjukan. Taktiken att lyckas med detta är att sjukhuset så gott som uteslutande ska ha enskilda patient- rum men med generösa utrymmen för anhöriga. Patienter ska på detta sätt inte kunna smitta varandra. Metoden ger mycket få sängplatser per yta och minskar säkerheten eftersom den ensamma patienten inte har någon medpatient som kan varna om något händer. Den eliminerar också en av de få återstående platser där människor från olika klass och ursprung kan mötas under jämställda (sjukdom) och intima former.
I den mån vi alls känner orsakerna till den oroande ökningen av antibiotikaresistenta bakterier så är det vårdpersonalen som står för spridningen. Läkarna som är för slappa eller okunniga då de skriver ut antibiotika, vårdpersonal (inklusive läkarna) som inte följer angiven klädkodex, barriärföreskrifter och rutiner för person- och lokalhygien.
Få av de anställda inom sjukhusvården är äldre än 30 år. Därtill är tempot för högt, omorganisationerna för täta, arbetstiderna för utdragna och lönen för låg. För det är inte arbetets innehåll som gör att personalomsättningen är så hög. Inget yrke är så immateriellt givande som vård av medmänniskor. Och garanterat ingen har lämnat vården på grund av omoderna lokaler.

Att skapa en arbetsmiljö som gör att de anställda får tid att lära sig och att praktisera de rutiner som krävs och sedan stannar för att tillämpa och förmedla vidare sina erfarenheter är i dagens kunskapsläge det bästa sättet att bemästra sjukhussjukan och öka säkerheten inom sjukvården överhuvudtaget. Men det kräver mer tålamod och är mindre spektakulärt än att bygga ett nytt sjukhus.
Sverige har relativt sett mindre problem med resistenta bakterier än i stort sett något annat land. Men trots stora och kostsamma insatser de senaste åren med bland annat utökad isoleringsvård har vi inte lyckats hindra att problemet är i ökande. Det verkar som om det nya sjukhusbygget är ett svar på detta misslyckande där mer av det som inte visat sig fungera ska vara lösningen.

Här anas också konturen av ett elitsjukhus i bemärkelsen att det ska vara ett forskningssjukhus där patienter med sjukdomar som det för tillfället är på modet att forska på tas omhand med förtur och kanske utländska patienter som kan betala för denna enskilda och dyra spetssjukvård.
Stockholm har redan ett lägre antal sjukhussängar per invånare än flertalet av Europas storstäder. Det nya sjukhuset kommer att göra situationen än värre genom att man river eller plomberar enheter med ett större antal platser som resultat av nybygget, för att inte tala om situationen under den sjuåriga byggtiden.

Till skillnad från ledningarna i landstinget och på Karolinska institutet har jag erfarenhet av den förödmjukande situation (till helt nyligen var jag Karolinska sjukhusets överlägset äldste jourhavande läkare) det är för den sjuke, de anhöriga och för läkaren när det inte går att hitta en sjukhussäng för de ofta gamla medmänniskor med »banala» åkommor som inte klarar natten. Det problemet löser inte det nya sjukhuset, tvärtom.

Om det är mycket osäkert att det nya sjukhusbygget kommer att bli fritt från sjukhussjuka så är det helt säkert att det riskerar att trycka ut detta problem i periferin, till vårdhem, demensboenden och enskilda bostäder, eftersom antalet sjukhussängar minskar.
Med andra ord är det troligt att storsatsningen Nya Karolinska Solna i stället kan komma att öka problemen med sjukhussjuka och antibiotikaresistens.
Bygga hus innan man sett om sitt hus, blicka framåt innan man sett sig om.