Svensk psykiatri är för närvarande föremål för intensiv debatt, inte minst i Läkartidningen, men alltför sällan backas argumenten upp av sakuppgifter. Professor Lars Jacobsson gör i ett inlägg antagandet att antalet forskande psykiatrer minskar – till dess att någon redovisar fakta [1].

Svensk psykiatrisk förenings ST-sektion genomförde under 2007 en inventering av antalet forskande ST-läkare i psykiatri, där resultatet redovisades i LT [2]. Även om vi inte kunde ange riktning eller storlek på eventuell förändring (för detta krävs ytterligare en mätning) kunde vi konstatera att sammanlagt 14 procent var registrerade doktorander eller hade genomgått forskarutbildning, vilket förefaller styrka Jacobssons profetia om att det blir svårt att besätta de akademiska tjänster som inom en snar framtid blir vakanta [3].
Men om vi adderar antalet personer som bedrev forskningsaktivitet utan att vara registrerade doktorander visar det sig att sammanlagt 81 ST-läkare, eller cirka en fjärdedel, i någon form hade befattat sig med forskning (inte redovisat i artikeln). En positiv tolkning av de siffrorna är att det åtminstone finns ett intresse för forskning trots de bristande incitament som Jacobsson beskriver.

Enligt Jacobsson deltar den akademiska psykiatrins företrädare endast marginellt i det kliniska arbetet, och han pekar ut gapet mellan akademin och kliniken som det viktigaste hindret för att öka antalet forskande psykiatrer. Vi kan bara instämma.
Kanske vore det på sin plats med en inventering av den kliniska aktiviteten hos dagens professorer och docenter, där man även kartlägger skälen till eventuell frånvaro? Jacobsson anför bland annat minskat antal vårdplatser och ökat tempo i vården. Är det i själva verket den äldre generationen forskare som anser att arbetet inte får vara alltför centralt i livet?

Vi delar helt Jacobssons syn på det kausala sambandet mellan antalet forskande psykiatrer och den psykiatriska vårdens kvalitet. Sambandet är sannolikt reciprokt eftersom en haltande psykiatri inte förmår rekrytera forskningsintresserade individer till specialiteten.

Vad göra? Dessvärre har vi inte råd att vänta på att etikprövningsnämnder, forskningsråd eller Karolinska institutet ska förändras. En möjlighet är att förändra den bild som vi skapar av svensk psykiatri i exempelvis Läkartidningen.
En större andel artiklar om innehållet i den psykiatriska forskningen och vården på bekostnad av artiklar om dess form och förutsättningar skulle kunna uppskattas av blivande forskande kollegor. Här kan vi alla bidra!