Enligt Kjell Nyman debatterar jag (LT 51–52/2007 och 1–2/2008) »angående lämplighet att bli läkare för en person med nazistsympatier, som fällts i domstol för delaktighet i mord«.
Min uppfattning är att det inte alls är den debatten jag har givit mig in i. Jag har velat diskutera två frågor:
1. Den mycket relevanta frågan som ursprungligen väcktes av Niels Lynöe (LT 48/2007, sidorna 3597-8), nämligen vilken information som är rimlig att ge en patient som i undervisningssyfte ska undersökas av en student.
2. Vem som avgör vilka personer som får utbilda sig till exempelvis läkare, psykolog eller sjuksköterska.

Fråga 1 handlar om vilka egenskaper hos en student som skulle kunna leda till att patienten avböjer att medverka i undervisningen.
Sådana faktorer bör vi informera om, anser Niels Lynöe, så att patienten kan fatta ett underbyggt beslut att medverka eller inte medverka. Niels Lynöe anser att den enda relevanta faktorn är grov brottslighet.

Mitt antagande är att det kan finnas flera skäl till att en patient inte skulle känna sig bekväm med en viss student. Jag nämnde sexuell läggning som exempel, inte för att jag tror att patienten skulle vara orolig för att utsättas för sexuella trakasserier, utan för att homosexualitet fortfarande inte är accepterat av alla, av personliga, kulturella eller religiösa skäl.
Vidare antar jag att det kan finnas patienter som exempelvis skulle välja bort en student med hepatit eller en som är HIV-positiv.
Jag anser att det är orimligt att överlåta till patienten att välja bort enskilda studenter (se tidigare inlägg). Vi lärare måste se till att våra studenter uppför sig korrekt på alla sätt, mer än så anser jag inte att patienten kan begära.

Fråga 2 handlar om vår lagstiftning. Lagstiftningen reglerar tillträdeskraven för olika utbildningar. Vem som ska utbildas är således inget som en enskild högskola, eller en enskild lärare, själv får bestämma.
Om Konstfack plötsligt inte vill ta emot kvinnor, eller om KTH inte vill utbilda australier, så har de ändå inte rätt att välja bort de studenterna vid antagningen. Inte heller enskilda lärare får bestämma sig för att bara undervisa studenter av någon särskild sort.

När det gäller brottslighet har vi enligt gällande lag i Sverige inte rätt att kontrollera ifall personer som vill utbilda sig vid exempelvis Karolinska institutet är straffade. Ifall vi ändå får reda på att någon har begått brott får vi inte neka den personen tillträde till våra utbildningar av det skälet.
Vill vi ha en ändring på det (exempelvis inga fler morddömda studenter), då är det lagstiftningen som måste ses över, och det kan vi naturligtvis verka för.
Min poäng har varit att det inte är upp till var och en av oss, personligen, att avgöra ifall vi ska undervisa en student eller ej. Min åsikt är att vi måste bete oss professionellt och följa de lagar som styr vår verksamhet. Oavsett vad vi tycker rent privat. Det är så ett rättssamhälle byggs och underhålls.

Ytterligare två kommentarer:
Jag utgår ifrån att Kjell Nyman inte på allvar tror att jag inte vet att allmänläkare har specialistutbildning.
Hur mycket KI kan betala dem som utbildar våra blivande läkare är en mångfasetterad fråga, men allmänläkarna får i alla fall samma ersättning som alla andra.
Till sist undrar Kjell Nyman hur de som intervjuar sökande kunde bortse ifrån 10 års oredovisad tid för den aktuelle studenten. Det gjorde de naturligtvis inte. Den som sitter på öppen anstalt kan både studera och arbeta, och även på sluten anstalt går det att studera. Som tidigare framgått fanns inga luckor i det CV som intervjuarna hade att gå efter.




Läs Kjell Nymans inlägg

Enögt om vilka som är lämpliga läkare