När rätten till fri företagsamhet krockar med rätten till liv och hälsa, vilken rättighet väljer vi då [1]?
I Sverige har etikdebatten kring läkemedel fokuserats på läkemedelsindustrins förhållande till dem som förskriver receptbelagda läkemedel. Frågor kring företagens prissättning och patent har däremot inte diskuterats ur etisk synvinkel, utan man har godtagit de ofta skyhöga priserna på nya, patenterade läkemedel.
Debatten har i stället handlat om hur landstingen ska kunna få fram betalningsmedel och vilka patienter som ska få eller inte få sina mediciner betalda av allmänna medel.

Till skillnad från andra produkter är läkemedel omgärdade av en rad särskilda regler. För att få säljas måste läkemedlen vara ändamålsenliga, dvs de måste ha den angivna effekten utan att de negativa effekterna överväger. I gengäld får de omfattande patentskydd under lång tid.
Läkemedel som ligger till grund för en ny behandlingsprincip är ofta frukten av långvarig grundforskning, som genomförts med omfattande ekonomiskt stöd från allmänna medel [2]. Den kliniska prövningen görs däremot oftast av ett läkemedelsföretag, som köpt och patentskyddat den aktuella substansen.

I praktiken dikterar sedan företagen priset på läkemedlet och kan ta ut så mycket marknaden tål [3]. Om läkemedlet är livsförlängande, som vid svåra sjukdomar, kan företagen ta ut mycket höga priser; hundratusentals kronor för ett års behandling är inte ovanligt. Och det finns i dag ingen möjlighet för myndigheter att kontrollera om priset är rimligt i förhållande till läkemedlets utvecklingskostnad. Läkemedel som förebygger framtida ohälsa hos stora grupper, t ex diabetiker, kan även med mer moderat prissättning få stora konsekvenser för de läkemedelsbudgetar som i dag decentraliseras till enskilda enheter inom sjukvården.

Debatten är tuffare i USA där ledande företrädare för läkarkåren riktat kraftig kritik mot läkemedelsindustrin. Ett exempel är Marcia Angell, under många år redaktör för tidskriften New England Journal of Medicine. Hon har bland annat skrivit boken »The truth about the drug companies: How they deceive us and what to do about it« [4]. Den är en grundlig och initierad redogörelse för den negativa utveckling som läkemedelsindustrin genomgått de senaste 20–30 åren, främst i USA. Hon tar bland annat upp alla de knep som läkemedelsindustrin tar till för att förlänga sina patenträttigheter.
I en artikel i amerikanska läkarförbundets tidskrift, JAMA, menar författarna att det är patentmissbruk när viktiga läkemedel inte kan användas på grund av t ex höga priser [5]. De ifrågasätter också om inte patenträttigheterna skulle exproprieras när detta inträffar, något som är lagligt möjligt i USA. Så långtgående förslag har ännu inte framförts i Sverige.

Hösten 2007 har den oberoende senatorn Bernie Sanders lagt fram ett lagförslag i den amerikanska kongressen: »Medical Innovation Prize Act of 2007« [6]. Detta lagförslag skulle – om det går igenom – med ett alexanderhugg förändra förutsättningarna för den innovativa läkemedelsindustrin. I stället för att få patent på nya läkemedel skulle industrin årligen få dela på sammanlagt 80 miljarder dollar ur en fond. (I fjol var den totala kostnaden för läkemedel i USA 274 miljarder dollar, mätt som tillverkarnas pris, vilket är en ökning med 82 procent sedan år 2000.)

Storleken på ersättningen skulle variera beroende på vilken nytta läkemedlet gör för folkhälsan. Under de första tio åren efter lanseringen skulle varje år den som lanserat ett nytt läkemedel få vara med och tävla om en andel av de 80 miljarderna. Vem som helst skulle kunna tillverka och sälja läkemedlet med fri konkurrens, vilket skulle ha kraftigt prissänkande effekt. Av fonden skulle 18 procent reserveras för globalt eftersatta läkemedel, läkemedel för extremt ovanliga sjukdomar och medel mot globala infektionssjukdomar som aids.

De nya, dyra läkemedlen som väntas komma de närmaste åren är ett stort orosmoln som hotar svenska landstings ekonomi. Sjukvården blir »påtvingad« en rad läkemedel av en industri som gör enorma förtjänster, men ingen tar ställning till om det är dessa läkemedel som samhället ska lägga utvecklingskostnader på. De begränsade gemensamma resurserna skulle kanske bättre bidra till folkhälsan om de satsades på kommersiellt mindre intressanta åtgärder, exempelvis utveckling av metoder för att minska vällevnadssjukdomar med icke-farmakologiska medel.
Om läkemedelsindustrins patentmissbruk inte förhindras riskerar vi att läkemedelskostnaderna fräter sönder den gemensamt finansierade sjukvård vi har i dag.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.