Läkartidningen 44/2007 (sidan 3291) angriper Bengt Järvholm ett företag som inlämnat en anmälan till Umeå universitet om befarad oredlighet inom forskningen. Anmälan avser rapportering av en fas II-studie och inlämnades av undertecknad som representant för det företag som finansierade studien.
Järvholm var ordförande i den grupp som granskade anmälan. Två former av oredlighet angivna på Vetenskapsrådets webbplats – »att hitta på data« och »att förvränga genom missvisande analys« – samt oredovisade bindningar till ett läkemedelsföretag är de viktigaste punkterna i anmälan.

Utredningsgruppen i Umeå medger att påhittade data citerats, men betraktar inte detta som oredlighet eftersom verkliga data blev kända först långt senare – en minst sagt märklig bedömning (jämför med Järvholms debattartikel: »Några påståenden om att han förvrängt data finns inte«).
Anmälan innehåller många exempel på missvisande analys, ägnade att degradera värdet av den aktuella behandlingen och att ge en felaktig bild av effekten av ett läkemedel som användes utan att egentligen ingå i studien. Den anmälde forskaren har under många år använts som referens i tillverkarens marknadsföring av läkemedlet .

Utredarna anser att analyserna är korrekta och anger som stöd att rapporten accepterades för publicering. I stort sett samma manuskript refuserades dock vid ett tidigare försök till publicering i en annan tidskrift, med kritik från en granskare i 26 punkter. Missvisande analys är ett etablerat kriterium på oredlighet och Järvholms grupp borde ha tagit denna fråga på större allvar.
Beträffande bindningar till läkemedelsbolaget konstaterar utredarna att forskaren visserligen fått ekonomisk ersättning innan studierapporten inlämnades för publicering, men att redovisningsskyldighet inte förelåg eftersom slutsatserna är desamma som i en tidigare icke publicerad rapport – ytterligare en märklig bedömning. Den aktuella tidskriften kräver att också relationer av icke finansiell natur deklareras, och den anmälde citerades i pressmeddelanden från läkemedelsbolaget redan 2004.

Utredarna klandrar företaget för att man använt anmälningsförfarandet för att stärka egna åsikter om studieresultaten, i stället för att framföra synpunkterna i öppen vetenskaplig diskussion efter publiceringen. Man borde ha noterat att det efter fyra år fortfarande inte finns en publicering att öppet diskutera. Utredarna vet dessutom mycket väl att sponsorn förvägrats den rätt att kommentera publiceringsfrågor som stipuleras i studieprotokollet.
Järvholm anser sig veta att anmälan inlämnats därför att resultaten och tolkningarna varit ofördelaktiga. De faktiska resultaten är ju vad de är, och det är redovisningen, baserad på felaktiga och missvisande tolkningar, som är problemet.
Fas II-prövningen med 30 patienter räcker i alla fall inte för ett kliniskt godkännande, och en ogrundad »fördelaktig« tolkning tjänar inget syfte, eftersom den skulle vederläggas i en fas III-prövning. Sponsorn är givetvis endast intresserad av en korrekt utvärdering, och anmälan inlämnades för att tolkningarna är felaktiga och missvisande, inget annat.
Den av Järvholm citerade artikeln återtogs inte av forskaren. Den togs under uppseendeväckande former bort ur den redan tryckta upplagan av chefredaktören när han blev informerad om att forskaren inlämnat manuskriptet utan samtliga författares godkännande.
Utredarna har lagt större vikt vid att misstänkliggöra budbäraren än vid att ta del av budskapet. Nuvarande regelverk garanterar varken anmälarens rättssäkerhet eller opartisk granskning. Den partiska granskningen i Umeå tillförsäkrade däremot den anmälde forskaren ett fullgott skydd.




Läs slutrepliken

Vi är oense om tolkningen av fakta