Jag måste ha uttryckt mig oklart.
Mitt motstånd mot den i Region Skåne just nu aktuella privatiseringen hänför sig i huvudsak till de i längden svåra och kanske olösbara konflikter som ligger i den av privatiseringen utlösta skilsmässan mellan sjukvård och undervisning/forskning. När det gäller det senare syftar jag inte på auskultation eller prövningsuppdrag rörande läkemedel. Den myndighet som skulle »upphandla« den undervisning och forskning som jag tänker på är den medicinska fakulteten i Lund.
Jag refererade kortfattat de enligt min mening positiva resultaten av bolagisering av lasaretten i Helsingborg och Ängelholm. Bekymret där var att en ny politisk majoritet (njutningsfyllt?) avbröt verksamheten i förtid.
Enligt min mening kan sjukvård, enkannerligen då psykiatri, inte upphandlas på samma sätt som toapapper och andra förnödenheter. Sjukvården kräver för god kvalitet en viss långsiktighet. Värdet av kontinuitet i vården är ju alla överens om. Inger Blennow – och hennes patienter – har själv råkat ut för kortsiktighetens problem.
Med våra dagars svaga och skiftande politiska majoriteter med olika vårdideologier borde privatisering enligt min mening baseras på blocköverskridande uppgörelser. Behovet av »socialmoderata« överenskommelser förefaller särskilt stort inom områdena vård och utbildning/forskning.
Läs Inger Blennows artikel
Psykiatrisk vård – med privat entreprenör
