Glukagonlik peptid-1 (GLP-1) har en för diabetesbehandling tilltalande verkningsprofil. Exempelvis stimuleras insulinsekretionen genom en glukosberoende effekt, glukagonsekretionen hämmas och aptiten dämpas. Därför har forskare ända sedan början av 1990-talet arbetat med att utveckla GLP-1-baserad behandling.
Genom att vi under 2007 kunnat se två olika preparat inom detta område introduceras på den svenska marknaden menar jag att vi har ett genombrott i behandlingen [1]. Dessa preparat är exenatid (Byetta) och sitagliptin (Januvia).
Tilläggas kan att nu har även DPP-4-hämmaren vildagliptin (Galvus) godkänts som tillägg till metformin, sulfonylurea eller tiazolidindion vid otillräcklig glykemisk kontroll med dessa medel enbart.

Andersén Karlsson och medarbetare menar att det alltid är riskfyllt att introducera en ny behandlingsstrategi, eftersom vi inte känner till långtidseffekter. Detta är naturligtvis riktigt, och illustreras om inte annat av problematiken kring glitazonerna.
Replikförfattarna tar också upp biverkningar som noterats vid behandling med GLP-1-agonister och DPP-4-hämmare, och menar att jag inte tillräckligt betonat detta. Som helhet är det emellertid av betydelse att dessa preparat har få biverkningar. Det är en av styrkorna med dessa nya preparat.
Inte desto mindre förekommer biverkningar i enstaka fall. Detta är mycket viktigt att undersöka, vilket Andersén Karlsson och medarbetare understryker. Exempelvis är en vanlig biverkning till exenatid illamående, och enstaka fall av misstänkt samband med pankreatit har också observerats [2]. För sitagliptin har rapporterats association med ökad risk för infektioner [3].
Därför är det utomordentligt viktigt att följa användandet av dessa nya läkemedel utifrån potentiella risker och biverkningar. Detta är speciellt viktigt eftersom GLP-1-baserad terapi hittills endast utvärderats inom ramen för fas III-program, vilka innehåller mycket kontrollerade studier. I klinisk praxis kan andra effekter och biverkningar uppträda.

Replikförfattarna har därför helt rätt i att det är synnerligen väsentligt att följa upp nya preparat avseende biverkningar och långtidseffekter, eftersom ovanliga biverkningar är svåra att identifiera i fas III-studier och att långtidseffekter måste följas lång tid för att ses. Detta förtar emellertid inte min mening att GLP-1-baserad terapi representerar ett genombrott i diabetesbehandlingen då den angriper patofysiologiskt viktiga processer bakom sjukdomen, har bra effekt och har få biverkningar.