Lars Jacobssons debattartikel»Så kan vi få fler forskande psykiatrer« (LT 7/2008, sidorna 464-5) innehåller många kloka synpunkter, som även gäller för den kliniska forskningen i stort. Han pekar på ett antal utmaningar för att göra klinisk forskning mer attraktiv.

Krånglet för att bli antagen till forskarutbildning verkar ha ökat enormt sedan min egen doktorandtid. Omsorgen om doktoranders anställningstrygghet – i sig behjärtansvärd och nödvändig – har blivit kontraproduktiv när det gäller kliniska forskare, som ju har (eller ska ha) en klinisk grundtjänst i botten. Att förvänta sig heltidsstudier av en klinisk doktorand är inte heller rimligt; hon/han måste ju hålla sin kliniska färdighet i trim, och det är i kliniken som den kliniske forskaren samlar in data.

När man väl kommit in på fors- karutbildningen fortsätter krånglet. Jag delar LJs åsikt att den etiska prövningen av projekt har svällt långt utöver sitt ursprungliga syfte. Administrationen är både tidskrävande och betungande. Finns det en allmän misstro mot läkarnas goda syfte med forskningen? Ser verkligen den allmänna opinionen på kliniska forskare som någon sorts dr Mengele? Jag tror inte det. Därmed borde också etikprövningen kunna reduceras till en rimligare omfattning samt förenklas administrativt. Det borde till exempel gå att ansöka på nätet, och inte som nu i 17 (!) pappersexemplar.

De kliniska professorernas och lärarnas minskande engagemang i den dagliga sjukvården är kanske förståeligt i en värld av knappare forskningsanslag, med krav på ständig pek-produktion och nya anslagsansökningar. Men bra är det inte. De kliniska doktoranderna måste känna att deras handledare är »med i spelet«;vid kaffediskussionen om den »konstiga, avvikande« patienten föds kanske nya tankar. Den tiden är förbi, då professorn med självklarhet var klinikchef/verksamhetschef. Men hon/han bör definitivt sitta med i klinikledningen för att tillvarata forskningens intressen. Vem gör det annars?

Jag delar LJs skepsis mot att »spjutspetsforskning« i stora avhandlingsfabriker alltid är det bästa. Man måste låta, om inte tusen, så åtminstone några andra blommor blomma i forskningens hage. Min tveksamhet är därför stor inför det aktuella förslaget om ytterligare centralisering i tilldelningen av ALF-medel (LT 8/2008, sidan 512).

Det viktigaste angreppssättet för att få fler läkare att forska är nog att se till att det lönar sig. Inte ens i läkarkåren är altruismen så stor att man vill lägga ner flera år på en forskarutbildning med osäkra utsikter att få något för den. Forskarutbildning måste åter bli en reell merit vid tjänstetillsättningar, även utanför universitetssjukhusen. Detta kan man dock inte tvinga fram, utan här måste akademin börja göra reklam för sin forskningsutbildning och dess stora värde. Man har mycket att lära av USA i omsorgen om PR till politiker, beslutsfattare och alumni (som ofta är samma personer!).

Lönefrågan är förstås av central betydelse i ett läge där specialistläkare är en bristvara och kan få välbetalda tjänster utan att anstränga sig med en forskarutbildning. Att den kliniske forskaren inte halkar efter alltför mycket i löneutvecklingen måste handledare och verksamhetschef i samråd se till.

LJ tar även upp behovet av uppmuntran till den unge forskaren, och jag tror liksom han att detta är ett försummat område. Under min egen doktorandtid fick i princip alla forskare vid fakulteten (efter ansökan) ett mindre, årligt anslag. Det rörde sig alltså om små summor, men man kände i alla fall en mental klapp på axeln: »Kul att du är här, vi kan inte ge dig så mycket, men här är lite i alla fall.« Dessa anslag togs bort till förmån för »spjutspetsforskning« – var det lyckligt?




»Så kan vi få fler forskande psykiatrer« (LT 7/2008, sidorna 464-5) Lars Jacobsson