I matematikens värld fungerar logiken så att om påståendet P kan motsägas med ett enda exempel E, så är P falskt.
Tack och lov behöver vi inte vara så fyrkantiga i medicinens värld. Vi behöver inte förkasta behandlingen B bara för att den inte fungerar för alla patienter. Men ibland önskar jag dock att logiken kunde få mer plats när det gäller diskussionen om sjukskrivningar. Framför allt socialförsäkringsministern och Försäkringskassans tjänstemän upprepar ideligen att »det är farligt med långa sjukskrivningar«. Hur många exempel på motsatsen behövs för att de mest övertygade ska börja fundera över om detta påstående verkligen är helt korrekt?
Jag har som privat verksam psykiater under snart 20 år i en stad med centrallasarett, högskola m m mött många offentligt anställda personer med stressutlösta svikttillstånd av olika slag. Min erfarenhet är att det ibland behövs riktigt långa sjukskrivningar, först på heltid, sedan på deltid. Men de ska ju inte vara passiva!
Sjukskrivningen ska eventuellt kombineras med medicinering men framför allt med någon form av psykologisk behandling. Vilken form och i vilken omfattning är individuellt och också beroende på var i tillfriskningsprocessen patienten befinner sig.
Jag har många exempel på att en »aktiv« sjukskrivning enlig ovanstående leder tillbaka till arbete på hel- eller deltid, även om den varat under lång tid. Och jag vet att jag inte är ensam om den erfarenheten, det framkom bland annat vid Läkarstämman 2006. Jag har hittills under dessa 20 år skrivit två (2!) intyg för hel förtidspension; det gällde två något äldre patienter med andra komplicerande tillstånd förutom den psykiska svikten.
Jag tycker att det är intellektuellt ohederligt att påstå att det är farligt med långa sjukskrivningar. Det borde heta att det är farligt med passiva sjukskrivningar, och detta vare sig de är långa eller korta. Ingen sjukskriver väl numera en ryggpatient i tre veckor med ordination sängläge och en ask smärtstillande?
Debatten borde mera handla om varför människor hamnar i en passiv sjukskivning och vad som behövs för att undvika det. I kölvattnet på den debatten framkommer det förhoppningsvis också stöd för professor Marie Åsbergs uppfattning att det är svårt att ge ett mer detaljerat beslutsstöd för hur länge någon behöver vara sjukskriven för till exempel ett stressutlöst svikttillstånd. Där är Alliansens förslag om olika steg efter redan tre respektive sex månaders sjukskrivning helt på kollisionskurs med sunt förnuft och klinisk erfarenhet. Jag är förvånad och bekymrad över att det är så tyst om detta i den medicinska debatten.
