Jag hade hoppats att den offentliga diskussionen mellan mig som företrädare för Storstockholms privatläkarförening (S-SPLF) skulle ha kunnat avslutas genom min senaste artikel i Läkartidningen (8/2008, sidan 556). Jag tvingas konstatera att det tyvärr inte kan bli så, då svaret, undertecknat av Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm och Privatläkarföreningens (SPLF) ordförande Gunnar Welander, skapar nya frågetecken.

I deras svar kan man läsa att förbundet sett att det funnits problem med Lagen om läkarvårdsersättning och därför kommit med förslag till förändringar. För mig är det oklart vilka förslag till förändringar som förbundet tagit fram. Jag förmodar att det är en utveckling av det förslag till ett nytt nationellt ersättningssystem som diskuterades för något år sedan inom SPLF och där årsmötet bestämde sig för att vår förening fullt ut skulle verka för ersättningsetablering.
Min första fråga blir därför: Menar Nilsson Bågenholm och Welander det förkastade förslaget eller har man tagit fram ett annat för oss övriga okänt förslag?
Nu omnämns emellertid samma förslag – som inte godtagits av SPLFs högsta förtroendeorgan – i ett brev från Läkarförbundet den 27 december 2007 till Socialdepartementet, och därtill med ett erbjudande att överlämna ett färdigt »lagförslag« som utgår ifrån nuvarande lag om läkarvårdsersättning. I brevet omnämns också att förslaget överlämnats till de moderata ledamöterna i riksdagens socialutskott.

Jag har bett att få ta del av det färdiga lagförslaget, men nekats med hänvisning till att inte ens SPLFs styrelse läst förslaget. Lika svårt har det varit att få ett klart besked från SPLFs ordförande i fråga om när styrelsen fattade beslut om att ta fram ett förslag till ett nytt nationellt ersättningssystem. Här har Gunnar Welander missat att bland medlemmarna i SPLF förankra det förslag som nu erbjuds regeringen.
Min andra fråga blir därför: Accepterar Welander att Läkarförbundets tjänstemän på eget bevåg kommunicerar med landets politiska ledning i en för privatläkarna fundamental fråga utan att han är informerad om vad som skrivs?

Förbundets officiella politik är att verka för privatläkarnas möjlighet till ersättningsetablering. Jag grundar denna uppfattning på förbundets skriftliga motionssvar och Läkarförbundets centralstyrelses stöd till Gunnar Welander när han uppvaktade Socialdepartementet den 19 december 2007.
Därtill har förbundets ordförande funnit sig föranlåten att göra ett muntligt uttalande då hon noterat att det skriftliga svaret från Läkarförbundet inte stämde med skrivningar i förbundets programskrift »Framtidens närsjukvård«. Här finns en oklarhet mellan vad som är förbundets långsiktiga politik och vad som uttrycktes när promemorian om ersättningsetablering diskuterades. Den motsättningen har inte tydliggjorts för medlemmarna i SPLF.
Min tredje fråga blir därmed: Har förbundets centralstyrelse ändrat ståndpunkt i frågan om ersättningsetableringen och när skedde detta i så fall? Eller driver Nilsson Bågenholm en egen politik i denna fråga?

Sammantaget skapar Nilsson Bågenholm och Welander en olycklig osäkerhet om var förbundet står och framför allt hur de förhåller sig till sina egna medlemmar. Sorgligt nog verkar de inte ha förstått vikten av en självständig läkarkår och att professionell autonomi är en viktig vision för Läkarförbundet. Alla privatläkare, men inte minst vi som är lite äldre, har anledning att fråga sig om förbundets ledning företräder våra intressen eller om den värnar mer om eventuella framtida medlemmar från Europa?
Det finns en uppenbar risk att Privatläkarföreningen kommer att tappa medlemmar. Många av oss känner oss svikna av förbundet. I detta sammanhang måste vi också komma ihåg att förbundet avstod från att utreda frågan om SalusAnsvar, dvs om pensionsspararna hade anledning att känna sig lurade eller inte. Nu har det uppstått en liknande situation. Vi vet inte om vi är lurade eller inte.

För att återupprätta förtroendet för förbundets sätt att hantera den småskaliga vårdens framtid i Sverige behöver kommunikationen inom förbundet diskuteras.
Framtiden för små mottagningar med ett åtagande knutet till en enskild läkare blir alltmer komplicerad. Det senaste inslaget i denna komplicerade bild är Socialdepartementets svar till EU-kommissionen med anledning av det påpekande man gjort och som jag beskrev i min förra artikel. Departementet skriver där bla att »det finns vissa brister i det svenska systemet med tilldelning av samverkansavtal«, och att Sverige kommer att behöva ändra systemet för tilldelning av sådana avtal.
Att regeringen skulle komma till denna slutsats har inte varit självklart. Sjukgymnasternas förbund har tydligt, och med stöd av sina jurister, framfört en avvikande ståndpunkt. Welander och Läkarförbundet har emellertid redan från första stund intagit och kraftfullt argumenterat för den ståndpunkt som nu är regeringens.
Jag har därför en fjärde fråga: Uppfattar Welander det nu som att han borde ha agerat annorlunda och i likhet med Sjukgymnastförbundet helhjärtat argumenterat för att inkludera möjligheten till ersättningsetablering i den nuvarande lagstiftningen på området ?

Den fråga som berörs i regeringens svar till Bryssel är själva formen för privatläkarnas avtalsförhållande med landstingen. Ingenting i skrivelsen antyder att förslaget om ersättningsetablering kommer att dras tillbaka. Skrivelsen innebär dock att förslaget om ersättningsetablering inte kommer att genomföras i den form som föreslogs i Ds 2007:22. Regeringen avser, på något sätt, att anpassa ersättningsetableringen till EG-fördragets regler om icke-diskriminering och transparens.
Det förefaller således sannolikt att det kommer att införas något förfarande genom vilket processen offentliggörs. Vilka former detta kommer att få är det för tidigt att uttala sig om. I regeringens svar till EU-kommissionen finns det däremot ingen skrivning som säger att själva taxekonstruktionen behöver beröras eller att den ska tas bort.
En femte fråga måste därför bli om Welander uppfattar det på samma sätt och om han och Nilsson Bågenholm i de fortsatta diskussionerna med regeringens företrädare kommer att hävda detta?
Jag har också en sjätte fråga: När fick Nilsson Bågenholm och Welander mandat att föra fram ståndpunkten att alla samverkansavtal ska vara tidsbegränsade och regelbundet kunna omprövas av landstingen? Jag hänvisar till deras svar i Läkartidningen 8/2008 (sidorna 556-7). Det finns bland privatpraktikerna en stor upprördhet över att förbundet har intagit denna ståndpunkt.

Just nu finns det en utbredd osäkerhet bland privatpraktikerna om Eva Nilsson Bågenholm och Gunnar Welander kommer att företräda uppdraget från privatläkarna, som det formulerats på de senaste årsmötena, att med full kraft verka för möjligheten att en privatläkare ska kunna överlåta sin mottagning till en kollega som kan ta vid och sköta mottagningens patienter.
Vi har inget emot att det ställs krav på den som ska överta en etablering. Däremot vore det olyckligt om landstinget får besluta enväldigt. De känner inte den enskilda mottagningen och dess patienter. Därför är det bästa att den privatläkare som överlåter sin mottagning fritt kan välja bland intresserade kolleger som uppfyller i förväg definierade nationella krav på den som ska verka som privatpraktiker. Detta då den överlåtande läkaren bäst känner sina patienters behov och därmed också kan värdera vilken kandidat som bäst passar in i verksamheten för att ge den trygghet och kontinuitet som idag är den lilla mottagningens kännetecken.
*

Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm och Privatläkarföreningens ordförande Gunnar Welander har beretts möjlighet att replikera i ett påföljande nummer.

red