Jag tackar för ordförandens utförliga svar [1] om vad som har gjorts och vilka Läkarförbundets ambitioner är när det gäller både kvinnliga läkare och allmänläkare. Vad jag saknar är i vad mån dessa ambitioner haft någon effekt.
Det är tråkigt att Läkarförbundets ordförande och jag tycks tala förbi varandra. Kanske beror det på att jag varit oklar i min omtanke om allmänmedicin och kvinnliga läkare. Det var också oklokt att ta upp två endast delvis besläktade stora frågor i samma inlägg.

När det gäller primärvård har så vitt jag vet alla inblandade velat satsa på primärvård och allmänmedicin sedan 1970-talet. Litet har åstadkommits, och nyligen meddelades att antalet läkare med specialitet allmänmedicin minskar. Att Vårdval Stockholm skulle kunna påverka utvecklingen är väl optimistiskt i överkant.
På ett liknande sätt har det väl inte varit möjligt att diskutera vad den ökande andelen kvinnliga läkare kommer att betyda, eller ens veta om förhållandena i Sverige är desamma som i Storbritannien, Kanada och USA [2-4].

Varför jag tog upp England som exempel var inte för NHS historia – även om jag hör till en generation som arbetade lika mycket som engelsmännen – utan för att man nu gör krafttag för att rätta till de missförhållanden som rått. Det samarbete mellan profession, politiker och tjänstemän som äger rum i ett försök att modernisera NHS vore något för oss att ta efter.
Den utredning om den framtida strukturen av läkarkåren i England som fått namn av sir John Tooke [5] har inneburit ett omfattande samarbete, bland annat innefattande en elektronisk enkät till läkarkåren som besvarades av 4630 individer som avgav 370 127 svar till utredningens frågor.
Den 237 sidor omfattande rapporten utmynnar i 47 rekommendationer. Enkätsvaren medförde att en del av rekommendationerna omformulerades. Den innehåller också en jämförelse med tillståndet i USA, Kanada, Australien, Frankrike, Tyskland och Sverige rörande utbildning och myndighetskontroll av läkartillgång och läkare.
Även om upprustningen av läkarutbildning och -tillgång kommit sent är Tookes rapport väl värd att läsa och begrunda när man tar ställning till tillståndet i Sverige.

Jag får fortfarande känslan av att Läkarförbundet tror sig kunna styra utvecklingen förhandlingsvägen, medan de förändringar som krävs för att läkararbetskraften ska utnyttjas där den verkligen behövs fordrar betydligt större ansträngningar och ett öppet samarbete med alla dem som bestämmer.

Problemets vidd när det gäller utnyttjande av den kvinnliga arbetskraften visas också av att litteraturen rörande dessa frågor ökar [2-4, 6] och nu är så omfattande att den inte kan refereras i ett debattinlägg.