Socialstyrelsens nye generaldirektör Lars-Erik Holm kommenterade i förra veckans nummer av Läkartidningen (15/2008, sidorna 1073-4) sitt beslut att utesluta två av landets främsta experter på kost och diabetes från arbetet med att revidera de nationella riktlinjerna för diabetes. Eftersom dessa samarbetat med livsmedelsindustrin, bl a via Swedish Nutrition Foundation (SNF), har deras jävssituation bedömts och accepterats av myndigheter upprepade gånger, senast inför det aktuella riktlinjearbetet. Dessa beslut har nu underkänts av den nye generaldirektören.
Formerna för avsättandet har väckt indignation bland forskare. Lars-Erik Holms kommentar i Läkartidningen besvarar endast delvis de frågor som har väckts av beslutet och exemplifierar också hur godtyckligt jävskriteriet kan användas.
Lars-Erik Holm skriver att experterna uteslöts för att det »var problematiskt med hänsyn till den pågående debatten om kostrekommendationer«. Vi anser att det måste finnas mer objektiva kriterier för jäv än om det finns en pågående debatt. Att industrisamarbete skulle innebära mindre jäv om det inte föreligger en offentlig debatt i ärendet är naturligtvis orimligt.
Vi har svårt att acceptera att medierna ska få avgöra om jäv föreligger. Signalen till svenska forskare är att industrisamverkan kan leda till offentlig misskreditering trots att myndigheten har godkänt forskaren som expert. Experter kommer alltid att ifrågasättas av dem som inte håller med i sakfrågan. En beprövad, och ibland lyckosam, polemisk metod är att ifrågasätta kontrahentens trovärdighet. Vem står näst på tur?
En annan principiellt viktig fråga är om forskare ska samverka med näringslivet i det samhälle de arbetar i. Det självklara svaret finns stadgat i Högskoleförordningen: »Universitet och högskolor … har också en tredje uppgift: att samverka med organisationer och företag, föreningar och individer«. Vi välkomnar Lars-Erik Holms kommentar att forskare ska samverka med industrin. Samarbetet mellan akademi och näringsliv har lett till stora framgångar för svensk industri. Samarbetsformerna varierar med vetenskapsfält.
För kost- och nutritionsforskare är livsmedelsindustrin en uppenbar samverkanspartner. Swedish Nutrition Foundation bildades 1961 som ett forum för dialog. SNF är en förening med ca 40 organisationer och företag som medlemmar. Alla led från jordbruk till handel och alla branscher finns representerade. Formen för dialogen har utformats i stark medvetenhet om att forskarens oberoende måste säkras. Inte heller ska något enskilt företag kunna dra fördel av direktkontakt med de främsta i den svenska forskarvärlden. Resultat av dialogen är bla att svenska livsmedelsföretag började ta bort transfett ur sina produkter 10 år innan frågan kom upp i andra länder. Sverige har idag en framskjuten position när EU nu reglerar hälsopåståenden kopplade till livsmedel, inte minst när det gäller frågan om konsumentrelevans.
Kopplad till frågan om samverkansformer mellan näringsliv och forskare är frågan om näringslivet ska kunna ge ekonomiska bidrag till universitet och högskolor. Att driva forskning idag förutsätter externt ekonomiskt stöd. Mindre än hälften av de svenska universitetens forskning bekostas av offentliga medel. En stor del av forskares vardag går till anslagssökande för att hitta bidragsgivare. Till detta uppmanas vi av våra arbetsgivare, dvs universiteten och högskolorna. För nutritionsforskare handlar det då naturligt om att samarbeta med livsmedelsindustrin och nutritionsföretag.
Regering och riksdag ser kontakt med näringslivet som ett mandat man givit forskarvärlden. Alla forskningsråd ser en nära samverkan med näringslivet som nödvändig. EU-projekt, liksom VINNOVA-projekt, förutsätter explicit näringslivsmedverkan. Att samarbete med näringslivet numera är en akademisk merit är sannolikt obekant för många. Vi är överens med Lars-Erik Holm när han påtalar universitetens och högskolornas ansvar att ge vägledning för sin anställda forskare.
Som forskare är vi medvetna om den etiska problematik som kan uppkomma i samband med näringslivskontakter, och vi tränar oss i att hantera den. Vi gör det bl a genom att öppet redovisa alla tänkbara jäv och diskutera dessa både internt och med de myndigheter som vi samarbetar med.
Jävsproblematiken är utomordentligt viktig att bevaka och en viktig fråga i många beslut som forskare är involverade i. Vi välkomnar en öppen genomlysning och debatt, både generellt och i varje enskilt ärende, men tar avstånd från generaliseringar som ogrundat sprider misstro kring akademiska forskare. Att jävsfrågor utreds är okontroversiellt. Eftersom gråzoner alltid uppstår kvarstår dock alltid en risk för godtycke, tex i myndighetens bedömning av den enskilde forskaren.
Vi välkomnar den översyn av jävsbedömning som den aktuella kontroversen har utlöst. Men vi, professorer i kost- och nutritionsrelaterade ämnen, är fortfarande oroade över den situation som myndighetsuppdrag kan försätta oss i, och vi finner det klokt att avvakta med nya uppdrag tills de nya bedömningarna och riktlinjerna har konkretiserats.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Samtliga författare har samverkat med näringslivet och de flesta har mottagit villkorslösa ekonomiska forskningsbidrag från privata företag.
*
Läs Lars-Erik Holms slutreplik Kostexperternas medverkan behövs
