Dencker och Wålinder betecknar oliktänkande som »okunniga« (Läkartidningen 7/2008, sidorna 421-2) utan att ana hur det står till med dem själva. De avfärdar en meningsmotståndare som »antiintellektuell« utan att med ett ord bemöta hans tankegångar. Som tidsandans ohjälpliga fångar kräver de oinskränkt företräde för det positivistiska paradigm som redan till den grad fördummat vår disciplin.
Med sin tidstypiskt meningsförstörande inskränkthet, oreflekterade ensidighet och ytlighet är de förhindrade att förstå sitt eget ämne. Den okunskap de söker undkomma är deras egen – sak samma med antiintellektualismen. Men egentligen är detta alls inte deras fel.
Det rådande paradigmet har förvridit huvudet på större tänkare än Dencker och Wålinder. Nuförtiden är folk som galna i allt som kan mätas och avbildas. Man verkar ha svårt att tro att något annat – till exempel förståelse – existerar. För fysiken torde detta inte medföra några problem. Men för ett i grunden humanistiskt ämne blir det problematiskt.
Detta paradigm passar ju egentligen bara för det fåtal tillstånd vilka likt Huntingtons korea låter sig påvisas kemiskt. De allra flesta andra är ju från början livsproblem, vilkas känslomässiga och kognitiva hantering fallerat, med större eller mindre psykologiska och adaptiva katastrofer som följd.
Livet är ju inte så lätt, särskilt inte för människobarnet, som bland alla djuren utmärker sig genom att i extremt hög grad vara beroende av sina föräldrar för att lära sig hantera tillvarons utmaningar – inte minst för att lära sig acceptera verkligheten och att lära sig tänka rätt (vilket i terapirummet visar sig vara synonymt).
Vuxna människor uppvisar hela provkartan av brister uppkomna genom torftigt och problematiskt relaterande, bland annat sådant som beror på bristfällig känslomässig förståelse. När allt kommer omkring är det ju fråga om oförmåga till känslomässig inlevelse snarare än brist på utbildning och information som får föräldrar att tex överge sina barn genom att för en tid lämna bort dem.
Sådana överväganden bekymrar inte Dencker och Wålinder: »Vi menar att psykiatrin är den specialitet som ska syssla med sjukdomar som har sin grund i neurobiologiska förändringar i CNS …«. Jo, det blir ju liksom lättare då, när man inte behöver anstränga sig att förstå.
Men, vänta lite – »sin grund i neurobiologiska förändringar« – har Dencker och Wålinder funderat på huruvida de psykiatriska tillstånden i förhållande till dessa förändringar är post eller propter? Neurobiologiska förändringar i CNS som uppträder parallellt med en psykisk störning och som försvinner när problemet avhjälpts psykoterapeutiskt: Är det en psykisk sjukdom som ska medicineras?
Jo, jag vet att ni tycker det och att ni inte vill höra talas om att man kan demontera de diagnoser ni ställer genom att inom ramen för en kvalificerad psykoterapi förstå problemen, urskilja konflikterna och få till stånd en lösning utav dem. Men så är det likväl, trots att det kanske stör er världsbild, i vilken patienten ska vara sjuk i en sjukdom och ni ska vara doktorerna som ställer diagnosen och föreskriver patienten den evidensbaserade behandlingen.
Men neurobiologiska förändringar i CNS som försvunnit när problemen blivit lösta psykoterapeutiskt är förstås inte mycket till sjukdomskriterier och inte mycket att basera sin positivistiska vetenskap på. Nej, Dencker och Wålinder, ni får vara så snälla och ta av er de vita rockarna!
Och ni får vara så snälla och följa Occams vetenskapliga princip (hans så kallade rakkniv) och lämna de tämligen umbärliga neurobiologiska förändringarna därhän! Förstår vi bara patientens problematik så har vi såväl diagnosen som den bot som förmår upphäva densamma, som i en liten ask.
Denckers och Wålinders tänkande illustrerar den av Werkö påtalade och tämligen utbredda oförmågan inom psykiatrin att på ett adekvat sätt definiera den egna verksamheten. Den av Dencker och Wålinder förespråkade naturvetenskapliga och positivistiska uppfattningen har i våra dagar nått en skrämmande utbredning.
I dag tror man på fullt allvar att man ska kunna avbilda själen med positronkameran och ta dess temp biokemiskt, utan att förstå den befängda ensidigheten i detta tänkande. Det är som om någon inbillade sig att smärtan i en blues kunde fångas i ettor och nollor eller kanske rentav återspeglar ett hårdvarufel i mp3-spelaren.
För de psykiatriska tillstånden finns beteckningar, vilka i motsats till flertalet DSM-IV-diagnoser inte är mystifierande utan beskriver problemet som den olösta konflikt det är. Men det är sant, det är en tradition som nästan fallit i glömska.
För den som på grund av bristande utbildning eller otillräckliga personliga förutsättningar inte förstår individens lidande och inte förmår greppa de psykiska krafternas dynamik framstår patienten som konstig eller »sjuk«. Genom sjukdomsstämpeln, sin vita rock, sina test, sina prov och sina mediciner fjärmar han sig ifrån sin patient genom att göra honom eller henne till ett objekt.
Sjukdomsdiagnoserna har en lugnande effekt på den insufficiente doktorn och på varje osäker person med ho-nom: Det är inte jag som är sjuk, det är patienten! Detta är den grundläggande meka-nismen bakom de iatrogena bidragen till den psykiatriska morbiditeten, vilka till sin storlek är synnerligen underskattade.
Detta sjukdomstänkande och detta etiketterande blockerar ganska effektivt förståelsen av tillståndet. Det blir inte ens tal om någon kon-fliktlösning som kunde leda till att diagnosen eliminerades. I stället leds patienterna alltför ofta in i iatrogena återvändsgränder och fastnar i regressiva tillstånd. Fixerade vid sekundärvinsterna förblir de fångar i sin överbeskyddade passivitet. Så är fallet för ungefär var femte patient vid de allmänpsykiatriska mottagningar där jag arbetat.
Det finns fler faktorer som bidrar till denna höga siffra. En är Parkinsons lag. I den offentliga psykiatrin når doktorerna ganska snabbt sin inkompetensnivå. Efter några år sitter många och lyfter papper och ser knappt en patient, medan andra tillbringar sin mesta tid i sammanträdesrum.
Den erfarenhet och kompetens de ackumulerat kommer inte någon patient till godo när mindre erfarna och sämre utbildade medarbetare tar hand om patienterna. På dagens psykiatriska mottagningar leker skötare underläkare! Det är väl inte konstigt att det går som det går. I den privata vården, däremot, förblir doktorn en behandlande läkare. Därmed får man en helt annan kompetens- och kvalitetsnivå.
Dencker och Wålinder beklagar sig över att andra styr över psykiatrin. Jag är rädd att så länge ni inte vet vad ni håller på med lär ni få finna er i denna förödmjukelse. Det är emellertid min övertygelse att den dag omvärlden ser att psykiatrerna vet vad de gör, den dagen kommer psykiatrin att åter betros med ansvaret att själv forma sin verksamhet. Den dagen kommer också psykiatrin att förtjäna ett annat anseende än vad som är fallet i dag. Men det viktiga är kanske inte hur stor psykiatrin då blir, hur många sängplatser den har och hur mycket lyskraft den får, vilket för Dencker och Wålinder har sådan betydelse.
Jag för min del tycker kanske att det vore viktigare att psykiatrer förstod sina patienter och förmådde hjälpa dem tillbaka till livet. Att fastna i psykiatrin genom att bli diagnostiserad, medicinerad och sjukskriven – det är knappast någonting att rekommendera.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
