Karolinska institutet förespråkar kontroversiell kastrering

Vad är kön? Den svåra frågan tvingas vi söka ett svar på för att kunna hantera patienter som önskar genomgå könskorrigerande behandling (transsexuella) eller vars biologiska kön inte enkelt går att klassificera som antingen manligt eller kvinnligt (intersexuella). Finns det endast två särpräglade biologiska kön? Hur kan vi bestämma kön?
Biologiprofessorn Anne Fausto-Sterling (Brown University, USA) skriver följande i sin bok om konstruktioner av kön och sexualitet: »The more we look for a simple physical basis for ´sex´, the more it becomes clear that ´sex´ is not a pure physical category« [1]. Detta måste beaktas då samhället stiftar lagar och regler om bestämmandet av kön.
Vissa krav ställs på personer som önskar ändra juridisk könstillhörighet. I mars 2007 presenterades i betänkandet »Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag« (SOU 2007: 16) [2] ett förslag till en modernare lag än dagens från 1972. Dagens lag kräver att personen ska vara steriliserad eller av annan anledning sakna fortplantningsförmåga.

I betänkandet föreslås att steriliseringskravet ersätts med ett kastreringskrav samt att patienterna ska ha möjlighet att frysa könsceller för senare bruk. I praktiken kommer dock endast en minoritet att kunna använda dessa vid konstgjord befruktning på grund av Lag (2006:351) om genetisk integritet mm.
Karolinska institutet (KI) anger i sitt remissvar [3] att de finner kastreringsförslaget rimligt. Vi ställer oss starkt kritiska till förslaget samt till KIs okritiska hållning gentemot detsamma.
Från 1930- till 1950-talen tvångssteriliserades ca 20000–30000 människor i Sverige [4], eftersom samhället ansåg det olämpligt att de skulle kunna bli föräldrar och föra sitt genetiska arv vidare. Det var samhällets expertis som förde fram dessa krav, och läkarkåren var starkt drivande.
De flesta förfasas i dag vid minnet av tvångssteriliseringarna och tar avstånd från dem. Många med oss hade hoppats att den sista resten i svensk vård från rashygienens tid skulle försvinna i och med förslaget till ny lag om ändrad könstillhörighet. I stället ska denna patientgrupp fortfarande underkasta sig kastrering.

Har KI glömt sin historia? I remissvaret skriver KI att en person som är folkbokförd som man inte bör kunna bli gravid och föda barn. Det är anmärkningsvärt att KI, som anses vara ett modernt medicinskt toppuniversitet, uttalar sig i denna fråga utan stöd av vetenskapliga fakta, i strid med sina strikta etiska riktlinjer [5]. Argumentationen tycks enbart kunna härledas till normer och föreställningar om kroppar och föräldraskap som saknar medicinsk relevans. KI anammar sorgesamt nog en tradition av sjukdomsförklarande av hbt-personer (homosexuella, bisexuella och transpersoner) samtidigt som man förstärker rådande förtryckande normer. Vi anser att detta ligger långt utanför KIs uppdrag som medicinskt universitet.
KI anser vidare att kastreringskravet inte kan likställas med stympning, eftersom de flesta patienter efterfrågar ingreppet. Här hänvisas till klinisk erfarenhet utan vetenskaplig förankring, och vi anser att detta är en okritisk hållning utan insyn i debatten om diagnoskriterierna som ett trubbigt verktyg .
Bland patienter som går på könsbytesutredning i Sverige är det väl känt hur de snäva diagnoskriterierna är utformade. De flesta vet vilken historia som ska framföras för att få tillgång till den vård som önskas. Den kliniska erfarenheten är således vinklad och speglar inte nödvändigtvis patienternas egen önskan.
Vidare ska, enligt Hälso- och sjukvårdslagen, beslut om utredning och behandling alltid fattas i samråd med patienten. Ett påtvingat samråd under hot om att inte få tillgång till önskad vård rimmar illa med autonomiprincipen.

Vad händer med den patient som av någon anledning inte kan genomgå kirurgi? Ska den personen tvingas leva resten av sitt liv med ett personnummer som signalerar en könstillhörighet och ett utseende som signalerar en annan? Eller ska den personen kanske helt uteslutas från möjlighet till någon behandling?
Vi vet att prevalensen av suicidförsök inom patientgruppen före behandling är hög – tillgängliga siffror talar om ca 20 procent [6]. Vi kan inte med den kunskapen i ryggen försvara att frånta dessa patienter den vård de behöver med det lidande det skulle innebära.
Med patienternas bästa för ögonen vill vi förorda en generell princip av så få tvingande ingrepp som möjligt. När det gäller transsexuella patienter finns inga andra skäl för tvång än upprätthållande av de normer kring kön som är rådande i vårt samhälle. Kön är en komplex företeelse som uppvisar stor variation. Att tvångskastrera en redan utsatt grupp i samhället för att upprätthålla illusionen om två biologiska kön är inget ett civiliserat samhälle bör syssla med.

Sammanfattningsvis har KI här uttalat sig i en fråga utan medicinsk relevans, och stödjer sin argumentation på en så kallad klinisk erfarenhet som saknar evidens. Det är dags att läkarkåren blir medveten om sin historia och tydligt tar avstånd från initiativ att återinföra tvångsingrepp av moralisk karaktär.
*
Alex Grönqvist är patient vid mottagningen för könsbytesutredningar. Han är medlem i RFSL och har uppburit arvode därifrån.

Foto Bernt Ekdahl/Scanpix

Anhöriga till transsexuella vid Pridefestivalen i Stockholm 2005.