I en replik i Läkartidningen 11/2008 (sidan 837) skriver Bertil Persson: »Sådan är marknadsekonomin, och det är i grunden effektivt. Det är faktiskt patienterna som ska bli nöjda – och därför bör pengarna följa med patienterna.« Han illustrerar med (privata) veterinärkliniker som ett gott exempel.
Flera kollegor på min klinik har, till höga kostnader, låtit sina gamla och därför oförsäkrade hundar och katter opereras för bland annat diskbråck, pyometra och komplicerade benbrott. När sämre avlönade undersköterskor och andra medarbetare råkat ut för liknande situationer har de, av kostnadsskäl, varit tvungna att avliva sina djur.
Att det kan handla om människors liv eller död, och att vi vill ge vård efter behov och inte efter plånboken, är två viktiga skäl för att inte låta sjukvården (i likhet med brandkåren och polisen) styras av marknadskrafter.
Sju gånger hänvisar Bertil Persson till fördelarna med ökad valfrihet för patienten. Jag delar hans bedömning att det är ett viktigt framsteg.
En ärlig debatt förutsätter dock att även nackdelar diskuteras. En viktig sådan tog PC Jersild upp i Dagens Nyheter den 8 mars:
»Det som komplicerar diskussionen är att patientens självbestämmande fått allt större tyngd i sjukvårdslagen. Det är i sig ett viktigt framsteg men kan gå för långt om det kombineras med köpkraft. Människor har rätt att vägra undersökningar och behandlingar, också om det skadar dem själva. Däremot har man inte rätt att kräva medicinska insatser. Men om läkarna måste locka till sig patienter, ungefär som privatskolorna lockar elever, blir risken att efterfrågan kan dominera på behovets bekostnad. Det finns nämligen ingen naturlig gräns för medicinska insatser. I princip kan man sätta in hur stora resurser som helst också på struntsaker. Någon måste därför kunna säga ifrån när det inte är meningsfullt. En läkare ska kunna vägra skriva ut antibiotika i oträngt mål liksom vägra recept eller sjukskrivning när det inte är befogat. Läkaren måste ha råd att bli ovän med sin patient« [1].
