Varför är det så viktigt för Göran Isacsson att begränsa psykiatrin till enbart en medicinsk vetenskap? Han återkommer envist till denna tes utan annan förklaring än den reduktionistiska, att psykiska sjukdomsprocesser äger rum i hjärnan. Han uttrycker en tendens jag minns sedan 1970- talet i Sverige, som velat vända utvecklingen åt det hållet.
Samtidigt har det funnits en annan historia med tongivande psykiatrer – Ottosson, Kaij, Cullberg, Cronholm, Alström – som sett psykiatrin som en bred, multidimensionell vetenskap. Medicinsk vetenskap finns då som ett av flera forskningsfält inom psykiatrin, dit också humanvetenskaper som psykologi och sociologi räknas. De patienter som inte passar för eller vill gå i KBT eller enbart ta medicin erbjuds då andra bemötanden – vetenskapligt grundade – för sina psykiska besvär, som vanligen är komplext sammansatta: patologiska sorgereaktioner, sår i självkänslan, karakterologiska hämningar, svårigheter med integration av olika självbilder, som i borderlinesyndrom och psykosreaktioner.

GI vänder oftast mina ord helt upp och ner. Som om jag sagt att psykiatrer som »tror på hjärnan« inte ska uttala sig om psyket. Jag försökte vara ironisk och säga att även Freud »trodde på hjärnan«, men den ironin gick inte hem. Andra gånger citerar han mig som om jag sagt saker som han själv påstått! »Böhm … uppfattar psykiatrin amputerad om den uteslöt ideologi och ovetenskapliga behandlingsformer …« Det är ju GI som kallat det han kritiserar för »ideologi och ovetenskapliga behandlingsformer«! På så vis framstår GI som en demagog.

Jag skulle vilja se en vidare psykiatri som optimerar behandlingsresultaten mot GIs begränsade variant. I den ingår forskare som Allan Schore som ett exempel på den komplexa forskning som behövs inom området hjärna–psyke. Schore är en av de ledande neuropsykologerna idag, vars forskning påverkat affektiv neurovetenskap, neuropsykiatri, traumateori, utvecklingspsykologi, pediatrik, psykoanalys, psykoterapi och beteendebiologi. Där skulle också kunna ingå någon som psykiatern Adam Jukes, som jag refererade till i min ursprungliga artikel, som kombinerar samhällsvetenskap med gruppterapi av kvinnomisshandlare. Eller psykiatern Vamik Volkan som kombinerar traumateori i stora grupper med psykoanalys, eller psykiatern Haydee Faimberg som skriver om hur trauma överförs mellan generationer.
Annan brett tillämpad psykoterapi är psykiatern James Manns korttidsterapi, som passar till en mängd neurotiska personlighetsstörningar. Socialpsykiatri, miljöterapi, kroppsinriktad terapi är andra exempel på behandlingar där man inte »tvingar« patienten att »älta« barndomsupplevelser, men låter henne tala fritt, där man gemensamt och förutsättningslöst undersöker vilken betydelse dessa upplevelser kan ha idag. Det är att ha respekt och empati för patienten.

GI oroas av att en betydande del av psykiatrins resurser kastas bort på psykodynamisk verksamhet. Jag tycker inte att GI skulle behöva oroa sig för denna situation idag. Han och hans kollegor har som sagt gjort ett kraftfullt utrensningsarbete inom psykiatrin. Jag hör psykiatrer som tror att det inte längre finns psykoanalys i Sverige och blir förvånade när de får reda på att minst 300 av oss fortfarande arbetar, dock mindre inom psykiatrin, där vi – och de betydligt fler psykodynamiska terapeuterna – snarare borde ha större resurser för att kunna tillgodose patienternas behov. Men med en vidare psykiatri skulle det förhoppningsvis kunna se annorlunda ut.

Läs artikeln Amputerad psykiatri
Läs artikeln Låt oss slippa reduktionismen i psykiatrin
Läs repliken Psyket är hjärnan i arbete
Läs repliken Hoppas på en vidare psykiatri