Låt oss slippa reduktionismen inom psykiatrin

Göran Isacsson [1] går till storms mot ett bidrag av Tomas Böhm om mäns våld mot kvinnor [2]. Isacsson menar att psykiatrin måste vara en (enbart) medicinsk disciplin och utgå från en skarp gränsdragning mellan normalpsykologi och psykiatri. I annat fall är den ovetenskaplig och har en dualistisk uppdelning mellan kropp och själ som grund. Psykiska sjukdomar försiggår nämligen i hjärnan, förkunnar han med hänvisning till en artikel av nobelpristagaren Eric Kandel [3].

Här tappar Isacsson bort poängen med den stress–sårbarhetsmodell som han ändå anser »ganska självklar«. Monism måste inte innebära reduktion. Att avvisa dualism innebär ingalunda att avvisa psykologins och neurovetenskapens kunskaper om omedvetna processers betydelse för beteende, stresshantering och psykosomatiska reaktioner. Människor feltolkar sin omvärld och sina kroppsupplevelser, rationaliserar sina motiv, deprimeras av kärleksförlust, dör av sorg, etc.
Vad Kandel egentligen skrev i sina två artiklar verkar Isacsson inte ha uppfattat. En av Kandels huvudpunkter var skarp kritik av psykoanalysens bristande empiri [3, 4]. Han ville påminna psykoanalytikerna om att beteendestörningar (behavioral disorders) är hjärnstörningar även när de orsakas av omvärlden, och att empirisk metod är nödvändig för att validera hypoteser och behandlingsresultat.
Men en annan huvudpunkt var att socialt beteende måste förstås som uttryck för både biologiska och sociala funktioner. »Allt beteende, gångrörelser och leenden lika väl som poesiskrivande, är uttryck för hjärnans funktioner«, skrev han i förordet till sin stora lärobok [5]. Den kulturella evolutionen har haft långt större betydelse än den biologiska. Dessutom kan, poängterade han, den biologiska aspekten vara mindre viktig för förståelsen än de psykologiska och sociala aspekterna. Reduktion till biologin kan för psykiatrin vara ofruktbar på samma sätt som reduktion till subatomära processer kan vara det för biologin.

Kandel har ytterligare en käpphäst som går på tvärs mot den hållning som Isacsson ger uttryck för. I flera skrifter framhåller han att forskningen om medvetandet måste ta hjälp av psykoanalytiska insikter om omedvetna processer och om subjektiva och existentiella dimensioner. Integration, eller åtminstone ett ömsesidigt närmande, mellan psykoanalysen och neurovetenskapen är både fruktbar och nödvändig för båda vetenskapsområdena.
Detta hänger samman med Kandels bestämda avvisande av reduktionism, vilket han motiverar med resonemang om relationen mellan moderdisciplin och antidisciplin. Nya tekniker leder till nya observationer som, om de påverkar teorin, kan ge upphov till en antidisciplin. Denna håller sig inom paradigmet men utmanar moderdisciplinen genom att kräva reduktion till mera grundläggande och abstrakt nivå, ökad teoretisk precision och ny metodologi. Ett exempel är biologins reduktion till molekylärbiologi och därifrån till kemi.

Neurobiologin utgör nu en ny antidisciplin till psykologi, psykoanalys och psykiatri. Den fördjupar till en ny nivå av mekanistisk förståelse som är nödvändig för att driva på den vetenskapliga utvecklingen. Men samtidigt är neurobiologins fokus snävare. Den kan inte berika det psykologiska paradigmet och kan alltså inte, säger Kandel, ersätta moderdisciplinen. Psykologi, psykoanalys och psykiatri (som är psykoanalytiskt informerad, nota bene) har en bredd, ett djup och en existentiell dimension som neurobiologin saknar.
Många undrar varför den psykiatriska specialiteten inte attraherar unga läkare. Den dogmatiska enkelspårighet som uttrycks i Isacssons inlägg är en möjlig förklaring.