Denna patient hade i mångt och mycket en adekvat medicinering, som Lars Werkö mycket riktigt påpekar. Däremot behövdes noggrann dosering av hennes hjärtläkemedel för att balansera gynnsam effekt mot ogynnsam effekt. I hennes fall halverades dosen av betablockerare och ACE-hämmare, och dessa mediciner behandlas hon med än idag.

Med hennes perorala antidiabetika förhåller det sig annorlunda. Vid nedsatt njurfunktion bör dessa medel sättas ut på grund av risk för hypoglykemi. Vad gäller metformin finns dessutom en ökad risk för den sällsynta men allvarliga komplikationen laktatacidos i samband med nedsatt njurfunktion.
I Fasstexten för hennes antidiabetiska medel står följande att läsa under Kontraindikationer/Varningar:
Avandamet: »Njursvikt eller nedsatt njurfunktion, såsom serumkreatininnivåer >135 mikromol/l hos män och >110 mikromol/l hos kvinnor och/ eller kreatininclearance 70 ml/min.«
Daonil: »Eftersom huvudmetaboliten har en viss blodglukossänkande effekt bör försiktighet iakttagas vid nedsatt njurfunktion.«
Patienten remitterades till endokrinologisk dagvård där tvådos insulin sattes in, och denna medicinering kvarstår idag. Patienten kontrolleras fortfarande på såväl kardiologisk som endokrinologisk mottagning.

Vi är eniga med Werkö om att att »läkemedelsbehandling av äldre multisjuka patienter tillhör de värsta problemen för sjukvården«. Det är anledningen till att vi gjorde vår kvalitetsgenomgång. Vi valde denna patient som illustration eftersom hon representerar en »vanlig och typisk« invärtesmedicinsk patient.

Medicineringen måste avvägas noga, precis som Werkö påpekar. Det är en grannlaga uppgift för läkarkåren att på bästa vis handlägga dessa patienter så att läkemedelsrelaterade problem minimeras.