I Läkartidningen 10/2007 (sidorna 720-5) kunde vi läsa om kronisk smärta hos barn som ett försummat problem. Enligt författarna har 20 procent (enligt en uppgift i texten 15–60 procent) av Sveriges barn återkommande smärtproblematik. Det skulle svara mot 400 000 barn. För att hantera detta jätteproblem föreslås att särskilda smärtenheter med multiprofessionell sammansättning inrättas vid landets barnkliniker.
I artikeln beskriver författarna att den mottagning som finns på Karolinska institutet tar emot barn mellan 6 och 18 år, och de vanligaste smärtlokalisationerna är ont i magen och huvudvärk.

Som allmänläkare med tillsammans 85 års erfarenhet med ansvar för BVC och skolhälsovård under större delen känner vi inte igen denna verklighet. Ett fåtal barn (på promillenivå?) har en svår smärtproblematik som följd av annan allvarlig sjukdom, och det är självfallet mycket angeläget att de får bästa tänkbara hjälp med sin smärta. Annars är den smärtproblematik som barn har oftast tillfällig och/eller lindrig. Det mesta handläggs av kloka föräldrar, någon gång med stöd och handledning av BVC eller skolhälsovård.

Vi vet sedan länge att en del barn får ont i magen när de börjar skolan, och samma eller andra barn får huvudvärk senare i skolåldern [1]. När man nystar i problemet med barnet och föräldrar så finns det vanligtvis något i omgivningen som pressar barnen på ett eller annat sätt. Om man arbetar med helhetssyn i mötet med sin barnpatient så kan smärta förstås och diskuteras med barnet och föräldrarna.

Sällan eller aldrig har vi känt behov av att remittera barn till ett smärtteam med mutiprofessionell sammansättning. En sådan inrättning kan kanske behövas för barn med svår smärtproblematik, men skulle för merparten av barn med mindre allvarlig smärta kunna bli en form av medikalisering av vardagsproblem, som kan medföra oönskade konsekvenser.