»Varför är det så viktigt för Göran Isacsson att begränsa psykiatrin till enbart medicinsk vetenskap?« frågade Tomas Böhm i Läkartidningen 21/2008 (sidan 1596). Psykiatrin är en medicinsk specialitet, är vad jag hävdat. Denna definition är viktig för att kvalitetssäkra psykiatrin. Samma krav måste ställas på psykiatrin som på andra medicinska specialiteter!
En patient som söker hjälp inom psykiatrin och respektive anhöriga måste få vara trygga med att diagnos och behandling sker på grundval av vetenskap och beprövad erfarenhet och inte på grundval av någon ideologi. Söker patienten fel mottagning finns tyvärr risk för det senare alternativet. En annan oerhört viktig aspekt är psykiatrins resurskris. Att slutenvårdsavdelningar för de svårast sjuka kontinuerligt läggs ned är inte den enda konsekvensen av denna resurskris men kanske den värsta. I denna situation måste psykiatrin göra sig av med verksamheter som inte uppfyller de krav på dokumenterad effekt som ställs på en medicinsk specialitet.
För att vara konkret vill jag ge några autentiska fallexempel från innevarande decennium. Den mottagning där jag arbetar får med viss regelbundenhet, efter anhörigas interventioner, ta över patienter som misskötts på annan mottagning, däribland följande fyra:
47-årig socialt och yrkesmässigt framgångsrik tidigare frisk man drabbas av en manisk psykos men diagnostiseras som »50-årskris med krackelerad narcissism«.
15-årig flicka med hereditet för bipolär sjukdom insjuknar i en depressiv psykos. Diagnostiseras som »psykossjukdom« och vistas på behandlingshem i två år med daglig psykoterapi och varje vecka familjeterapi tills hon i ett katatont depressivt tillstånd överfördes till vår mottagning, fick akut elbehandling (ECT) + litiumprofylax och sedan dess varit frisk.
39-årig tungsint och passiv man boende hos modern sedan 10 år tillbaka. Enda sociala kontakt regelbundna samtal med psykoterapeut (10 år, 10 cm journalhandlingar). Oklar diagnos. Husläkare remitterar till oss, där patienten får diagnosen kronisk depression och behandlades med ECT + antidepressivt preparat. Lever nu ett självständigt liv.
28-årig kvinna insjuknar med hallucinationer med bestialiskt innehåll och intensiv ångest. Bedöms som »psykossjukdom« och behandlas med neuroleptika. Diagnostiseras hos oss som psykotisk depression, fick ECT + profylax med ett antidepressivt medel. Sedan dess mått bra och fullföljt sin akademiska utbildning.
Att undermålig verksamhet tillåts fortgå beror enligt min uppfattning på att psykiatri inte entydigt ses som en medicinsk specialitet utan också som »något annat«. Detta »annat« på tema humanvetenskap medför diagnosfientlighet då diagnoser anses objektifierande och stigmatiserande. Det medför ointresse för läkemedelsbehandling, vilket ofta leder till inadekvat användning av neuroleptika. Det medför inte minst ointresse för vetenskaplig utvärdering av behandlingsmetoder, ofta med hänvisning till att varje individ är unik, till att det är för komplext, till hermeneutik, helhetssyn eller brist på resurser.
Jag är emellertid helt ense med Böhm om att det faktum att all psykisk verksamhet försiggår i hjärnan inte medför att sjukdomar alltid börjar, beror på eller ska behandlas i hjärnan (underförstått farmakologisk behandling). Jag har heller aldrig påstått det. Om de terapiformer som Böhm hänvisar till kan visas vara verksamma vid psykisk sjukdom så har de en plats inom den medicinska specialiteten psykiatri på samma sätt som den kognitiva psykoterapin och den från österländsk religion emanerande meditationstekniken »mindfulness«. Patienter som uppvisar »normalreaktioner« bör inte medikaliseras (»psykiatriseras»), men bör vid behov få annan vård utanför psykiatrin såsom själavård, socialvård, familjerådgivning eller kanske psykoanalys.
