Att samtidigt skifta millennium och byta vårdsektor från privat primärvård med geriatrisk profil till företagshälsovård i kommunal regi blev för mig ett kontrastfyllt möte med verkligheten bakom den då nyväckta diskussionen kring arbetslivets stigande stress och skenande sjuktal. Ett väntrum fyllt av stressdrabbade och redan långtidssjukskrivna medelålders kvinnor inom vård/ skola/omsorg. Plikttrogen, urkramad och dränerad kvinnokraft. Tveklöst sjuka och med tydlig om än inte entydig koppling till arbetssituationen. Inte så sällan skambelagda av den massmediala fuskdebatten, utpekade som ett hot mot statsbudgeten rentav. Frågan ställde sig själv, som den gjort land och rike kring: Hur möta detta stora uppdämda vårdbehov?

På Kommunhälsan i Eskilstuna försökte vi tillämpa Svenska psykiatriska föreningens rekommendationer om teamarbete mellan sköterska, läkare, psykolog, sjukgymnast och friskvårdare i samverkan med arbetsgivare, fack, försäkringskassa och arbetsförmedling. Men behandlingsresultatet var klent och rehabiliteringstakten låg.

Bland tjugofyra av dessa kommunanställda kvinnor, långtidssjukskrivna för stressreaktioner och alla behandlade enligt denna individuella modell, erbjöds därför hälften att därutöver delta i ett tremånaders externt stresshanteringsprogram i gruppform och den andra hälften att fungera som kontrollgrupp.
Ettårsresultatet av upprepade enkätundersökningar (Beck´s Depression Inventory, Karolinskas utbrändhetsformulär) liksom blodprov (HbA1c, lipider, IgG) analyserades statistiskt (Giorgio Grossi, Institutet för psykosocial medicin) och presenterades 2003 i numera beklagligen framlidna Arbetslivsinstitutet [1].

Experimentgruppen uppvisade därvid samma minskade depressivitet som kontrollerna men en signifikant lägre grad av utmattning än dessa. Förbättringen återspeglades inte i de vid denna tid som presumtiva biokemiska stressmarkörer diskuterade blodproven.
Intervjuer med deltagarna tydde på att kursinnehåll och inte minst gruppgemenskap varit dem didaktiskt och emotionellt av betydande värde. De tyckte sig ha fått verktyg att bättre hantera tillvarons stressorer.

Hur påverkades då den arbetslivsinriktade rehabiliteringen av denna intervention? Inte mycket efter ett år. Men vid en treårskontroll [2] hade drygt 20 procent fler i interventionsgruppen kommit tillbaka i förvärvsarbete jämfört med kontrollerna. En aktuell granskning så här efter fem år visar däremot att en utjämning ägt rum grupperna emellan till följd av recidiverande stressjukdom hos några av de forna kursdeltagarna. Måhända har de glömt vad de en gång fick lära sig om vikten av att sänka sina självdestruktivt höga ambitionsnivåer. I så fall ett memento om behovet av uppföljning och repetition vid pedagogiska behandlingsformer.

Hur som helst har man ändå i bägge grupperna kommit tillbaka i arbete till i genomsnitt 40 procent. Av dessa tjugofyra kvinnor är så här långt fjorton åter i jobb, därav fyra på heltid, och det efter sjukperioder på ända upp till fyra år. Resultatet av denna visserligen begränsade och ej randomiserade men i gengäld noga matchade longitudinella studie blir därmed att den stöder vad som hävdats i diskussionen kring den pågående uppstramningen av våra sjukskrivningsregler. Att trötta hjärnor inte löper samma risk som onda ryggar att fastna i en permanent sjukroll och att läkningsprocessen här måste få ta sin tid. Men resultatet hade sannolikt blivit bättre om aktiv behandling tidigarelagts.

Så därför till sist ytterligare ett par färska rön från en dubbelarbetande och pendlande pensionär, låt vara ett i detta sammanhang nog så tveksamt föredöme. Såväl inom företagshälsovården i en medelstor industristad som på en psykiatrisk storstadsklinik inriktad på behandling av stressutsatt vårdpersonal kan man i dag notera om inte en generell minskning av denna tidssjuka så i varje fall klart färre av dessa långt gångna utmattningstillstånd som så lätt hamnar på Försäkringskassans långbänk. Kanske ett resultat av att man numera bättre känner betydelsen av att söka hjälp i tidigt skede. Kanhända har också första linjens sjukvård blivit bättre på tidiga insatser och profylax, på att stämma redan i bäck och källa. Annars är ju detta, som ledande stressforskare betonat, ytterst en politisk och djupast sett en existentiell fråga. Hur bygger vi oss vårt samhälle? Hur ser vi till att leva våra liv?
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.