Biståndsminister Gunilla Carlsson vill förändra det svenska biståndet. Förutom att begränsa antalet samarbetsländer, vill hon ha »satsningar inom prioriterade områden som demokrati och mänskliga rättigheter, jämställdhet och miljö och klimat« [1]. Samarbetet skall fördjupas med nio länder i Östeuropa i syfte att »underlätta EU-integrationen«.
Och i Afrika, inte minst bland de extremt fattiga människorna i Kongo, vill Carlsson stärka »fokus på mänskliga rättigheter och demokratisk samhällsstyrning« och »hjälpa den kongolesiska regeringen att reformera rättsväsendet, polisen och militären« [2].

Men bistånd handlar i stort sett inte om detta. Enligt FNs Millenniemål, som Sverige anslutit sig till, är den övergripande målsättningen att »utradera extrem fattigdom och hunger«, närmare bestämt att halvera fattigdomen fram till 2015. Andra prioriterade mål är allmän grundskola, jämlikhet och ökad kvinnomakt, minskad barnadödlighet, förbättrad mödrahälsa, att bekämpa HIV/aids, malaria och andra sjukdomar, en hållbar miljö samt att utveckla ett globalt samarbete för utveckling [3].

Enligt en färsk rapport från biståndsorganisationen Diakonia har av de 60 miljarder dollar (ca 395 miljarder kronor) som det samlade internationella biståndet ökade med 2001–2005 endast 0,024 miljarder dollar (ca 158 miljoner kronor) gått till att öka resurserna för att uppnå millinniemålen om att halvera fattigdomen.
Halva ökningen, nästan 30 miljarder dollar, har i stället gått till insatser relaterade till »kampen mot terrorismen«, dvs insatser i länder som Irak och Afghanistan. Drygt 20 miljarder dollar har använts till att bekosta exportkreditskulder i givarländerna [4]. Fortfarande dör varje dag 10000 mödrar och nyfödda »i komplikationer som är till 80–90 procent är möjliga att förebygga med resurser som världen lätt skulle kunna mobilisera« [5].

Det finns ett tydligt samband mellan bistånd och ekonomisk utveckling. Miljontals fler barn går i skolan, tillgången till hälsovård har stärkts och miljontals fattiga människor har fått ett bättre liv. I Afrika har flera av Sveriges främsta samarbetsländer en tillväxt på mellan 5 och 8 procent per år. Dessutom är demokratin på frammarsch enligt amerikanska Freedom House [4].

Det är vår plikt som rika givarländer att göra allt som står i vår makt för att utrota fattigdomen. Massor av bra och välfungerande projekt väntar på mer resurser, inte mindre, för att förverkliga FN:s millenniemål. Regeringarna i Väst, och inte minst den svenska, måste sluta att trixa med biståndet och se till att medlen kommer de verkligt fattiga till godo.