Ledaren i Läkartidningen 17–18/2008 (sidan 1255) är författad av Benny Ståhlberg och har rubriken: »Ja till vårdval i hela Sverige«.
Sjukvårdslagens portalparagraf slår fast att vård i vårt land ska erbjudas till alla på lika villkor och efter behov. I de sjukvårdspolitiska beslutande församlingarna runt om i landet har man i åratal och närmast enhälligt klubbat beslut och planer som slår fast att ambitionen ska vara att följa lagens intentioner. I Prioriteringsutredningens förslag anges till och med vilka grupper som ska ges förtur framför andra.
Individens valfrihet i ett samhälle är väsentlig. Men även om valfriheten på papperet gäller för alla är det i praktiken främst de etablerade medborgarna och deras barn och anhöriga som har förutsättningar att fullt ut utnyttja denna rättighet. Verkligheten är ju den att stora och växande medborgargrupper, inte sällan de med de allra största behoven av både vård och kontinuitet, utmärks av att de i praktiken saknar reell valfrihet. Bristande kunskap, självkänsla, initiativkraft, språk- och läsförståelse i kombination med en social marginalisering ligger ofta bakom oförmågan att i valfrihetens namn kunna fatta ett genomtänkt och klokt vårdvalsbeslut.
I den nu pågående vårdvalsdebatten som likt en gräsbrand sveper över landet saknar jag nästan helt en analys och redovisning av hur man med hänsyn till dagens skriande bristsituation i primärvården tänkt sig klara att erbjuda också de som saknar reell valfrihet adekvat behovsstyrd vård. Jag tänker på många ensamma gamla, psykiskt sköra, missbrukare, handikappade, invandrare osv. Riskerar inte dessa individer att i bästa fall få finna sig i att hänvisas till vårdgivare som av olika skäl blivit över när alla de som vet att utnyttja sin valfrihet tillgodosett sina behov och önskemål.
Jag skulle önska att Benny Ståhlberg, som andre vice ordförande i Läkarförbundet och ordförande i Distriktsläkarföreningen, vill svara på min undran som alltså sammanfattat lyder:
Föreligger det inte uppenbara risker att många med stora vårdbehov och liten eller obefintlig reell valfrihet hamnar helt utanför i det nya vårdvals-Sverige?
Om svaret blir »ja« eller »kanske« blir min följdfråga: Hur tänker man sig lösa detta dilemma?
