Olle Kjellin redogör i en debattartikel i Läkartidningen 22/2008 (sidorna 1633-4) på ett utförligt sätt för den ryske konstruktören Konstantin G Korotkovs förehavanden. Bedragare och oseriösa utövare finns i alla läger, framför allt i de områden där tillsyn, reglering och lagstiftning är som svagast.

Det bästa motmedlet är information och utbildning, eftersom vi vet att konsumenter, patienter och i viss utsträckning vårdgivare världen över använder sig av komplementär- och alternativmedicin (KAM) vid sidan om sin ordinarie konventionella behandling. Det kan handla om provocerande och alternativa metoder som GDV-kameran, eller mer evidensbaserade komplementära metoder som akupunktur, naturläkemedel, taktil massage och mindfulnessmeditation.
Det är viktigt för hälso- och sjukvården att informera sig om denna användning, bl a patienternas motiv, vilka terapier de väljer, befintlig evidensbas och hur de kombinerar dessa med sedvanliga hälso- och sjukvårdsinterventioner.

Att erbjuda fortbildning för hälsoprofessionerna om KAM är nödvändigt från folkhälsosynpunkt, och sådana aktiviteter pågår sedan många år i flera västländer, bl a Sverige, där vår grupp, enheten för studier av integrativ vård, Karolinska institutet, var tidigt ute. I dag erbjuder vi kurser, distans- och uppdragsutbildningar, vilka riktar sig till studenter i vårdutbildningar och till legitimerade vårdgivare. Motivet är helt enkelt att patienterna ofta möter KAM-utövare i sitt vårdsökande. Hälso- och sjukvårdspersonalen bör därmed vara informerade om vad terapierna går ut på, hur KAM-företrädarna framställer terapierna och nuvarande evidensbas för att kunna föra en empatisk, välinformerad och konstruktiv dialog med den KAM-användande patienten.
Denna typ av information, som beskrivits väl i en omfattande artikelserie i British Medical Journal (»ABC of Complementary Medicine«), behöver hälso- och sjukvårdsprofessionen. Ett av de viktigaste skälen är att bidra till ökad patientsäkerhet givet de många risker som finns beskrivna, t ex negativa interaktioner mellan naturläkemedel och läkemedel. Risken finns också att patienten slutar med en effektiv skolmedicinsk behandling till förmån för en alternativ behandling. Det finns också beskrivet att många patienter inte vill eller vågar berätta för sin vårdgivare om att man använder sig av KAM. Att informera sin vårdgivare om att man som patient använder KAM vid sidan om den offentliga hälso- och sjukvården kan utan överdrift påstås vara livsavgörande i vissa situationer.

Det kan nämnas att Norge reformerat sin lagstiftning inom KAM-området, med syftet »Att etablera ett modernt ramverk för alternativ behandling i Norge. Detta ramverk skall ta hänsyn till patientens valfrihet och säkerhet, och bereda plats för ett närmande mellan skolmedicin och alternativa behandlingar, baserat på ordning och reda« [1]. Norska hälsodepartementet menar att detta är ett sätt att hindra oseriösa utövare att verka i det fördolda, och att genom forskning, utbildning och lagstiftning bidra till en adekvat dialog som kan främja det goda inom KAM-området. Norge är i gott sällskap, eftersom många länder i världen enligt WHO är i färd med att reformera eller införa lagstiftning inom området [2].

Informationsinsatser, kvalitetssäkringsprogram och expertgrupper är några exempel på KAM-satsningar på nationell nivå som det finns stöd för i resolutioner från Världshälsoförsamlingen [3]. Att stoppa satsningar på KAM-området är enligt min mening otidsenligt och odemokratiskt. Däremot ska man aldrig medverka till att »okritiskt föra alternativmedicinens talan« (Kjellins ord) utan det åligger arrangören (i det här specifika fallet Landstinget Kronoberg), chefer, utbildare eller andra relevanta aktörer att kvalitetssäkra den eventuella föredragshållaren/presentationen och bedöma om denna information är viktig att prioritera. Sådan kvalitetssäkring bör ske exempelvis genom att problematisera, ge utrymme för diskussion, undvika marknadsföring, presentera forskningsresultat, verkningsmekanismer, risker och kostnader samt säkerställa etiska aspekter.

Gedigen forskning, ofta med en kombination av kvantitativa och kvalitativa forskningsmetoder, kan hjälpa oss att utvärdera dessa vanligtvis komplexa KAM-interventioner för att identifiera terapier eller modeller som kan bidra till hälsa (t ex ur ett medicinskt eller omvårdnadsperspektiv), förbjuda dem som är enbart skadliga, och informera om dem som förefaller oseriösa [4-6]. Detta för att bistå hälso- och sjukvården med evidensbaserade underlag för beslutsfattande, något som rekommenderats av ledande rådgivare och forskare inom området [7].

Slutligen får hälso- och sjukvården aldrig bli en okritisk marknadsplats för vare sig konventionella eller okonventionella teknologier eller koncept – kraven på evidensbaserad vård och evidensbaserad hälso- och sjukvårdsutveckling är en hörnsten tillsammans med ambitionen att i större omfattning ta hänsyn till patientens värderingar och önskemål och därmed ge ökad delaktighet i val av vård och behandling. Sedan ska vi vara medvetna om att termen evidens och dess operationalisering inte är okomplicerad, entydig eller oomtvistad, något med stor relevans för det spirande forsknings-, utvecklings- och utbildningsområdet integrativ vård [4-8].

nPotentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.