Kognition är en samlingsterm för människans förmåga att lära, tänka och bearbeta information i hjärnan. De funktioner som vanligen avses är snabbhet/uppmärk- samhet, minne/inlärning, visuospatial förmåga (förmågan att uppfatta rumsliga relationer), språklig förmåga och exekutiv förmåga (förmågan till målinriktat beteende).
De kognitiva funktionerna måste vara intakta för att man ska kunna leva ett normalt vardagsliv. Nedsatta funktioner kan göra det svårt att tex planera sin dag, odla sina intressen, utföra sina uppgifter i arbetslivet, umgås med andra, sköta sin ekonomi, laga mat och hålla ordning.
En rad ofta vanliga sjukdomstillstånd har kognitiv nedsättning som en viktig men inte alltid identifierad komponent, såsom stress- och utmattningssyndrom, affektiv sjukdom, schizofreni, neurologiska motorikstörningar, MS, cancer, infektioner och kärlsjukdomar.
Parkinsons sjukdom är ett exempel på en sjukdom där den allmänna uppfattningen på senare år har svängt. Från att ha ansetts vara en sjukdom med en mer eller mindre renodlad störning av motoriken har man i flera nya studier kunnat påvisa funktionshindrande nedsättningar av de kognitiva funktionerna.

På senare år har också de kognitiva effekterna av olika kärlsjukdomar såsom hypertoni, diabetes mellitus, ischemisk hjärtsjukdom, hjärtinsufficiens och hyperlipidemi fått alltmer uppmärksamhet. Samma gäller effekterna av koronar bypass-operation och andra större kirurgiska ingrepp.
Det finns också cirkulationsbetingade hjärnsjukdomar där den kognitiva nedsättningen kan vara den primära symtommanifestationen, tex stroke och subkortikal vitsubstanssjukdom. Multisjuklighet leder relativt ofta till funktionshindrande kognitiv nedsättning. Kognitiva effekter och bieffekter av läkemedel håller alltmer på att uppmärksammas, inte bara beträffande psykofarmaka utan också exempelvis cytostatika.
Berörda sjukdomsgrupper, förutom påtaglig utvecklingsstörning där den kognitiva nedsättningen utgör kärnsymtomatologin, är ADHD (attention deficit hyperactivity disorder)/autismsjukdoms- spektret och Alzheimers sjukdom. Medan det alltjämt saknas kunskaper om yttringar och konsekvenser av ADHD/ autism i vuxen ålder har sjukdomsbilden vid Alzheimers sjukdom alltmer klarlagts.

Diagnosen Alzheimers sjukdom kan numera ställas mycket tidigt i förloppet med hjälp av en kombination av typisk symtomatologi, biokemiska markörer och hjärnavbildningsinformation. Symtomatisk behandling av Alzheimers sjukdom finns att tillgå, och flera lovande läkemedelsstudier pågår där man försöker förhindra sjukdomsutvecklingen med hjälp av enzymhämmare och immunologiska metoder.
Trots att intresset för kognitiv svikt och kognitiva sjukdomar har ökat, och trots att det finns handfasta medicinska kunskaper om hur man diagnostiserar och behandlar sjukdomsgruppen, är den alltjämt underdiagnostiserad och underbehandlad. Det gäller inte minst de vanliga sjukdomstillstånden Alzheimers sjukdom, strokerelaterad kognitiv svikt och subkortikal vitsubstanssjukdom. Underdiagnostik och underbehandling av kognitiv svikt gäller också för patienter med Parkinsons sjukdom, andra neurologiska sjukdomar, psykiatriska sjukdomar, olika systemsjukdomar och multisjuklighet.

Det finns flera anledningar till att kognitiva sjukdomar underdiagnostiseras och underbehandlas, tex att problematiken nonchaleras på grund av bristande respekt för kognitiv (läs mental) svaghet, sjukvårdens bristande förmåga att handlägga kroniska sjukdomar (sjukvården är framför allt organiserad för akutbesök), patienternas svårigheter att av egen kraft klargöra vad som är problemet samt ekonomiska svårigheter. Den enskilt antagligen viktigaste faktorn bakom missförhållandet torde dock vara att läkare saknar grundläggande medicinska kunskaper om kognitiva sjukdomar, utrednings- och behandlingsmetodik och kognitiv statusteknik.
Trots att det rör sig om ett relativt enhetligt medicinskt område tas ännu inget samlat ansvar för läkares kompetens och kompetensutveckling inom området. Det kan tyckas paradoxalt att den svenska demensvården och den svenska forskningen om kognitiva sjukdomar av många betraktas som världsledande. Detta sammanhänger delvis med att utvecklingen inom området drivits på genom individuella initiativ av »eldsjälar« inom olika medicinska specialiteter.

I praktiken har det skett en informell subspecialisering inom området kognitiv medicin, och utvecklingen har ändå relativt framgångsrikt drivits framåt genom engagerade nätverksbyggen, såsom exempelvis Svensk förening för kognitiva sjukdomar (SFK).
Förbättring av läkares kompetens kan göras på två sätt: På kort sikt bör redan färdiga specialister inom i första hand neurologi, psykiatri eller geriatrik och med intresse för kognitiva sjukdomar ges möjlighet till vidareutbildning inom området, förslagsvis under 1–2 år.
Detta kan ske genom praktiskt arbete vid klinik där man arbetar med utredning, behandling och uppföljning av dels patienter med lindrigare kognitiva problem (»minnesmottagning«), dels svårare kognitiva sjukdomar med beteendeproblematik. En del av tjänstgöringen bör vara förlagd till universitetsklinik.
För att tillgodose behovet av specialistläkare på lång sikt bör specialistutbildningstjänster inom området inrättas. Dessa tjänster bör vara knutna till minnesmottagningarna och leda till antingen någon av ovan nämnda specialiteter eller till en nyinrättad medicinsk specialitet i kognitiv medicin.

Om vi i framtiden ska kunna tillgodose patienternas behov och implementera de kunskaper som utvecklas i allt snabbare takt inom området behöver den nya specialiteten bidra till ökad identifiering och behandling av patienter med kognitiv svikt och kognitiva sjukdomar. Den behöver även verka för mer enhetliga handläggningsrutiner och inte minst till att läkarrekryteringen till området förbättras.
Kognitiv medicin kan bli en ny specialitet som befrämjar kognitiv hälsa!
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.

Bakom förslaget i detta debattinlägg står också:

Niels Andreasen med dr, överläkare, geriatriska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge Kaj Blennow professor, överläkare, neurokemiska laboratoriet, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Mölndal Maria Eriksdotter Jönhagen docent, överläkare, geriatriska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge Per Johansson överläkare, psykogeriatriska kliniken, Universitetssjukhuset i Lund Michael Jonsson överläkare, neuropsykiatriska kliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Mölndal Lars Lannfelt styrelseledamot i SFK; professor, överläkare, geriatriska kliniken, Akademiska sjukhuset, Uppsala Karin Lind överläkare, neuropsykiatriska kliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Mölndal Jan Lundberg specialistläkare, Jönköpings läns landsting Ulla-Britt Mattsson överläkare, neuropsykiatriska kliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Mölndal Sibylle Mayer styrelseledamot i SFK; överläkare, geriatriska kliniken, Länssjukhuset Ryhov, Jönköping Mikael Nornholm styrelseledamot i SFK; specialistläkare, psykogeriatriska kliniken, Universitetssjukhuset i Lund Katarina Nägga med dr, överläkare, neuropsykiatriska kliniken, Universitetssjukhuset MAS, Malmö Martin Sjöbeck med dr, ST-läkare, psykogeriatriska kliniken, Universitetssjukhuset i Lund Anders Sjöholm, styrelseledamot i SFK; specialistläkare, Carema specialistvård, Lund Matti Viitanen professor, överläkare, geriatriska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge Bengt Winblad professor, överläkare, geriatriska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge Henrik Zetterberg docent, specialistläkare, neurokemiska laboratoriet, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Mölndal Lennart Minthon, docent, överläkare, verksamhetschef, neuropsykiatriska kliniken, Universitetssjukhuset MAS, Malmö


Minnet är en av de kognitiva funktioner som vid nedsättning kan göra det svårt att leva ett normalt vardagsliv.