Vi har tidigare belyst det vetenskapliga underlaget för lågkolhydratkost (Läkartidningen 24–25/2008, sidorna 1864-6). Lågkolhydratkost är inte prövad långsiktigt, och denna kost kan innebära hälsorisker. Eenfeldt ifrågasätter nu delar av vår kritik av lågkolhydratkost.

Eenfeldt plockar i sin kommentar till vår analys påståenden ur sina sammanhang. Hans inlägg verkar snarare tillkommet för att förvirra läsaren än för att klargöra det vetenskapliga underlaget för hans egen uppfattning. Den tekniken brukar kallas »som fan läser bibeln«. Vi reder här ut begreppen på strikt vetenskaplig grund.

Som vi skrivit tidigare är viktnedgång, oavsett metod, gynnsam för individer med fetma och typ 2-diabetes. Därför är lågkolhydratkost okontroversiell för korttidsbehandling av fetma. Det finns också ett vetenskapligt stöd för att metoden i varje fall inte är sämre än andra vikt-nedgångsmetoder. Observera att det befintliga vetenskapliga stödet gäller kost med måttlig sänkning av kolhydratinnehållet – den extremkost som Eenfeldt tycks försvara har faktiskt aldrig blivit vetenskapligt prövad. Vi refererar därför till den enda studien där långtidseffekten av extrem lågkolhydratkost blivit undersökt, och där finner man patologisk utveckling av blodlipiderna (Eenfeldts referens 19). Att endast 40 procent av barnen kunde fullfölja epilepsidieten gör inte resultaten mindre oroande.

Det finns inga långtidsstudier med lågkolhydratdiet. Eenfeldt väljer därför att ifråga-sätta om just lågfettdelen har någon betydelse i de långtidsstudier som visar gynnsamma effekter av kombinationen lite fett + mycket fibrer + fysisk aktivitet. I de studier som Eenfeldt refererar till är det visat i multivariatanalyser att effekten på vikt kvarstår om man justerar för fysisk aktivitet – något som Eenfeldt rimligen noterat när han läst artiklarna. Det finns dessutom all anledning att acceptera konceptet som helhet, eftersom även fysisk aktivitet har många andra positiva effekter för hälsan.

Eenfeldt blandar ihop begreppen insulinkänslighet och insulinbehov. Viktnedgång, oavsett hur den sker, leder till ökad insulinkänslighet, vilket är gynnsamt från diabetessynpunkt. Minskat insulinbehov på grund av minskat kolhydratintag är däremot inte ett tecken på förbättrad diabetessjukdom, lika lite som minskat insulinbehov i samband med maginfluensa är det. Ett minskat insulinbehov är därför inte liktydigt med en ökad insulinkänslighet. Ett ökat fettintag leder till ökad insulinresistens, och vi refererar i vår tidigare artikel även till mekanistiska studier, som visar varför det är så.

Eenfeldt citerar en mening ur den översikt vi refererar till (hans referens 29) som tycks visa att mättat fett inte är relaterat till insulinresistens, utan att nämna att författarna därefter redovisar varför de diskuterade artiklarna inte är vetenskapligt godtagbara. I denna artikel redogör författarna för det vetenskapliga underlaget för sambandet mellan fettintag och insulinresistens. Författarna drar sedan slutsatsen att det behövs mer forskning för att differentiera hur olika typer av fett påverkar insulinresistens.
Den studie som Eenfeldt refererar till (hans referens 22), som visar att lågkolhydratkost har gynnsam effekt på insulinkänslighet, är en okontrollerad studie på tio individer under tre veckor, där det inte heller går att utvärdera i vilken utsträckning den gynnsamma effekten av viktnedgång maskerar den negativa effekten av ökat fettintag.

Vi hyser en stor oro för långtidsbehandling med lågkolhydratkost för viktstabila individer. Detta beror på de ökade hälsoriskerna som ett högt intag av animaliskt protein, lågt intag av kostfiber, grönsaker och frukt samt ett högt intag av mättat fett innebär. Eenfeldt väljer att inte kommentera de två förstnämnda hälsoriskerna, varför vi här hänvisar till vår tidigare artikel.

Beträffande effekterna av mättat fett och risk för kardio- vaskulär sjukdom väljer Eenfeldt igen att rycka ut en enda mening ur en översiktsartikel (hans referens 56). I denna studie visar man en linjär minskning av risken för hjärt-händelser över tid när man minskat intaget av mättat fett, och att minskat intag av mättat fett över en period av minst två år innebar 24 procents reduktion av antalet hjärthändelser (0,76, CI: 0,65–0,90). Har det undgått Eenfeldt?
WHI-studien lyckades inte med sin målsättning att minska fettintaget till 20 energiprocent fett; därmed kunde inte heller uppställda hypo- teser utvärderas. Det finns därför all anledning att titta på subgrupper, vilket studiens storlek tillåter. Dessa stöder att mättat fett är farligt. Detta, liksom andra stora studier som styrker sambandet mellan mättat fett, LDL-kolesterol och kardiovaskulär sjukdom, redovisas i vår tidigare artikel.

Eenfeldt hänvisar till American Diabetes Associations riktlinjer, och även här krävs en korrigering. Lågkolhydratkost (dock inte den extremkost som egentligen diskuteras) för viktnedgång rekommenderas av ADA för högst ett år med kontinuerlig övervakning av blodlipider och njurfunktion; inget för egenbehandling således. För individer med risk att utveckla diabetes rekommenderas lågt fettintag (evidensgrad A) samt högt kostfiberintag. För sekundärprevention rekommenderas kostvanor som inkluderar kolhydrater från frukt, grönsaker, fullkornsprodukter och lättmjölk (evidensgrad B).
Våra synpunkter, som har stöd inom svensk kostexpertis, går således även helt i linje med internationella organisationers riktlinjer, även om Eenfeldt vill låta påskina något annat.