Pouya Ghelichkhan skriver i LT 21/2008 (sidorna 1597-8) att psykiatern Alfred Petrén la fram förslag till riksdagen om att avliva handikappade barn.
Fullt så illa var det inte! Som hans sentida efterträdare som inspektör för sinnesslövården måste jag få försvara honom.
Det var i debatten om en motion (protokoll 42, 1:a kammaren 1922) som han sa att han alltid svarade personer som »efter ett besök i en anstalt för obildbara sinnesslöa givit uttryck åt den tanken: vore det inte bättre att beröva dessa hjälplösa individer, som endast äro en tunga för samhället, deras liv? – Mitt svar är, att det reser sig dock ett bestämt hinder för en sådan tankes realiserande och det är föräldrakärleken. Föräldrarna äro nämligen i allmänhet varmt fästade vid dessa barn«.
Kanske hade denna insikt sitt ursprung i att hans bror i Lund, medicinprofessorn Gustaf Petrén, hade en dotter på en anstalt just för »obildbara sinnesslöa«.
