I Rutqvists och Lewins kommentarer till Gunilla Bolinders varning för den hälsovådliga effekten av snusande ifrågasätts hennes vetenskapliga kompetens. Senare har de angivit att hon bedriver en »lobbyverksamhet«. Detta för att utnyttja den negativa aspekten av »lobbying«.
I sitt svar på mitt inlägg om snusande har Rutqvist och Lewin nämnt att jag är professor emeritus (Läkartidningen 19/2008, sidan 1414). I andra debattinlägg har jag blivit benämnd »pensionären« eller »den pensionerade barnläkaren«. Orsaken till dessa benämningar är knappast uttryck för vördnad gentemot någon som är 65 plus, utan att de vill förringa värdet av framförda synpunkter.
Tyvärr är det vetenskapliga debattklimatet inte bara insinuant, det kan också vara rent kränkande. Detta är särskilt påtagligt vid försvar av en produkt som visat sig ha biverkningar. Detta gäller för läkemedel, tobaks- och spritvaror samt olika livsmedel.
Så var fallet i många år efter det att man i början på 1950-talet befarade att tobaksrökning var hälsovådligt. Först efter mer än ett decennium upphörde de som företrädde tobaksindustrin med att kritisera de resultat som visade att cigarrettrökning är den allra främsta orsaken till lungcancer. Trovärdigheten i denna slutsats godtogs först efter det att Dobbs och Hill kontinuerligt följt hälsotillståndet hos rökande och icke rökande kollegor under tillräckligt lång tid. Eftersom Hill hade skapat den moderna kliniska epidemiologin var det svårt att bortse från hans resultat.
I ytterligare nästan tre decennier fortsatte dock tobaksindustrins så kallade sakkunniga att förneka att passiv rökning är hälsovådligt. Man kände inte någon medömkan med drabbade små barn. Förmågan att kritisera undersökningar som givit oönskade resultat var formidabel. I efterhand känns det obehagligt att tobaksindustrin då stöddes av erkända miljöforskare och epidemiologer.
Oviljan att erkänna och acceptera att läkemedel kan ha oönskade effekter är välkänd. Därför förblir dessa effekter ofta obeaktade. Hela detta fält är bekymmersamt, eftersom den farmakologiska forskningen på universiteten nu minskar i allt snabbare takt. Den bedrivs i dag till stor del av läkemedelsindustrin, som hoppas på goda inkomster av sin verksamhet. Kontrollen av läkemedelseffekter på olika åldersgrupper, såsom spädbarn eller gamla människor, är sedan länge usel. Det är skrämmande att läkare som uttryckt tveksamhet inför värdet av vissa läkemedelsprodukter hotats med begäran om skadestånd.
Även om min egen erfarenhet av läkemedelsbiverkningar är förhållandevis begränsad har jag erfarenhet av områdets mörka aspekter. I mitten av 1960-talet beskrev barnneurologen Olle Hansson i Sunds-vall ett par barn som fått neurologiska bortfallssymtom efter att ha fått det av Hoffmann-La Roche framställda medlet Enterovioform, som innehöll ett kinolinderivat. Några månader efter Hanssons iakttagelse rapporterade Birgitta Strandvik och jag i Lancet om ett fall av retrobulbär neurit hos ett barn som fått Enterovioform som skydd mot diarré. Efter publiceringen besöktes jag av en advokat som anlitades av den schweiziska läkemedelsfirman. Han framförde då ett i viss mån förtäckt hot om att jag skulle få bekymmer för den händelse att det skulle visa sig att synnedsättningen hos barnet hade någon annan orsak, t ex en tidigt debuterande MS.
Området verkliga eller befarade läkemedelsbiverkningar är för närvarande synnerligen aktuellt. Detta med tanke på att man i England helt nyligen funnit belägg för att en dryg tredjedel av alla patienter som vårdas på sjukhus lider av oönskade effekter av läkemedel. Det är också angeläget att de som följer diskussionen angående skadliga effekter till följd av vanor, livsstil och födoämnesval är på det klara med att tonläget i en debatt kan bli väl så obehagligt.
Liksom inom politiken är det önskvärt att sakfrågan får stå i centrum och att ovidkommande aspekter läggs åt sidan. Vissa avigsidor av den alltmer kommersialiserade forskningen bör därigenom undvikas.