Det är sällsynt att kritiserade TV-producenter går ut i försvar i andra medier. Kanske finns det i detta fall ett samband med att programmet dragit på sig 16 anmälningar till granskningsnämnden?
En detaljerad genomgång av hur »Fördärvet« speglat neuropsykiatrisk forskning finns också i Markus Heiligs och PC Jersilds inlägg i DN. Sammanfattat handlar det om att den grupp som drivit en kampanj mot ADHD-forskningen, och domstolsvägen tilltvingat sig ADHD-forskarnas icke avidentifierade patientdata, tillsammans med sina allierade oemotsagda får lägga fram sina uppfattningar.
Om en opartisk redovisning av konflikten kring ADHD innebär att ingen som behandlar dessa patienter eller bedriver seriös forskning inom området får komma till tals kan man fråga sig på vilka punkter en partsinlaga skulle skilja sig.
Hur Thunander och Hultin hanterar fakta exemplifieras av redovisningen av kammarrättsdomen om utlämnande av ADHD-gruppens forskningsdata. Att detta domslut starkt ifrågasatts av en bred expertis, inklusive professorn i medicinsk rätt Elisabeth Rynning, får tittarna inte veta trots att kritiken är lätt att förklara för allmänheten: den offentlighetsprincip som gäller för kommunstyrelsens protokoll kan inte utan vidare överföras på forskningspatienters integritetskänsliga persondata.
Familjer där barnen har psykiska problem är ofta stigmatiserade av oro och skuldkänslor och därför lätta att vilseleda och oroa med ogrundade rykten. När medier med stor genomslagskraft hjälper till att sprida villfarelser i stället för att kritiskt granska bör professionerna i vården reagera.
