I Läkartidningen 48/2007 (sidorna 3674-6) ställer professor Anders Ahlbom frågan om hur säkra forskningsresultat ska vara innan allmänheten får ta del av dem, och han undrar också vem som avgör vilka risker som är stora nog att rapportera. Dessa frågor går att mycket enkelt besvara om man i stället beaktar en annan aspekt än de Ahlbom tar upp.
Vår rättsordning säger nämligen att de beslutsfattare som har att pröva om försiktighetsåtgärder ska vidtas måste få tillgång till rättvisande information om riskerna – hur små eller osäkra de än må vara.

Att vi tillämpar en viss försiktighet i situationer där vi saknar full kunskap om vad som kan hända är en helt naturlig princip som människan alltid har använt sig av. Människosläktet hade förmodligen sedan länge varit utrotat utan en sådan strategi.
Som rättsregel är dock försiktighetsprincipen ny. Tidigare gick det endast att vidta rättsliga åtgärder till skydd mot vetenskapligt etablerade eller säkerställda risker. Denna utgångspunkt har också under lång tid kommit att prägla förutsättningarna för den information som förmedlas om riskerna.
Då försiktighetsprincipen tillkommit under senare år har detta också fått sina konsekvenser för den information som ska förmedlas om riskerna. Dessvärre har dock inte detta uppmärksammats av många experter som avger utlåtanden.

Principen innebär i huvudsak att beslutsfattare ska kunna besluta om försiktighetsåtgärder till skydd mot sådana möjliga risker för miljön eller människors hälsa som ännu inte är säkerställda. För att beskriva principen används även begreppen riskbedömning och riskhantering. Riskbedömningen är naturvetarnas utredning om riskerna, och riskhanteringen avser den prövning av försiktighetsprincipens tillämplighet som utförs av jurister och politiker.
EUs högsta beslutande organ, Europeiska rådet, har meddelat en resolution i syfte att säkerställa en önskad användning av försiktighetsprincipen genom tydliga riktlinjer, vilka antogs av regeringscheferna vid deras toppmöte i Nice under det franska ordförandeskapet år 2000 [1].
Såväl medlemsstaterna som EU-kommissionen förpliktigade sig att följa riktlinjerna. En central del av dessa går ut på att få fram renodlade riskbedömningar som redovisar graden av vetenskaplig osäkerhet så långt som det över huvud taget är möjligt.

Ett krav som ställs är att momenten riskbedömning och riskhantering ska särskiljas och redovisas öppet. Avsikten med detta är att undanröja risken för att det smygs in någon oönskad form av riskhantering i riskbedömningen; exempelvis genom att riskbedömarna lägger in en egen tröskel för hur säkra forskningsresultat ska vara innan de rapporteras.
Principens tillämpning är beroende av flera olika faktorer, varav riskbedömningen endast är en, och för att beslutsfattare ska kunna göra en riktig helhetsbedömning behövs alla korten på bordet. Det är alltså riskhanterarnas sak att avgöra när den vetenskapliga bevisningen är tillräcklig, inte professor Ahlboms.

EG-domstolens praxis visar också att beviskravet kan vara mycket lågt. I ett viktigt prejudikat har domstolen godkänt ett exportförbud med stöd av försiktighetsprincipen [2]. Den riskbedömning som låg till grund för detta avgörande utgjordes endast av en teoretisk hypotes enligt vilken överföring av galna ko-sjukan var den mest sannolika orsaken till några fall av en ny variant av Creutzfeldt–Jakobs sjukdom som drabbar människor.
Ett annat krav som anges i EUs riktlinjer är att minoritetssynpunkter inom det vetenskapliga samfundet ska framhävas i riskbedömningen. Bland forskare finns det ibland delade meningar om hur kunskapsläget ska beskrivas. En redovisning av minoritetssynpunkter är därför viktig i syfte att få fram en objektiv bild av befintliga risk-indikatorer och kunskapsluckor. Just detta krav glöms mycket ofta bort.

Hösten 2006 presenterade en arbetsgrupp, anlitad av EU-kommissionens kommitté SCENIHR (Scientific Committee on Emerging and Newly Identified Health Risks), en preliminär rapport med titeln »Möjliga hälsoeffekter av elektromagnetiska fält«. Detta arbete utsattes därefter för ett remissförfarande. I svaren framfördes en omfattande kritik. Olika forskare gav exempel på hur fynd inom deras områden förringades eller helt ignorerades.
I stället för att utreda möjliga hälsorisker, vilket såväl försiktighetsprincipen som rapportens titel angav, hade rapportförfattarna satt ett mycket högt krav på säkerhet i sin framställning. Tanken med remissförfarandet var givetvis att rapportförfattarna, även om de inte själva anslöt sig till inkomna synpunkter, skulle få kännedom om befintliga minoritetssynpunkter.
I slutrapporten hade dock inga av de ursprungliga slutsatserna korrigerats. I ett särskilt avsnitt uppgavs också att det helt saknades minoritetssynpunkter [3].

Några av de forskare som sänt in remissvar till SCENIHR – alla välbekanta för dem som läser referenslistorna i de vetenskapliga arbeten som pub-liceras inom området – lade fram en egen forskningssammanställning under hösten 2007 [4]. Medverkade gjorde också juridisk expertis från Europeiska miljöbyrån (EEA).
Därigenom säkerställdes att presentationen skedde på ett, med utgångspunkt från försiktighetsprincipen, korrekt sätt. Resultatet blev att det presenterades en omfattande bevisning på indikationer av flera olika hälsorisker – detta dessutom vid exponeringsnivåer där SCENIHR-rapporten hävdade att det saknades riskindikationer.

SCENIHR-rapporten utgör ett av många exempel på hur författarnas bristande känne-dom om förutsättningarna för uppdraget leder till ett felaktigt resultat. Detta slår helt undan benen för de beslutsfattare som i demokratisk ordning fått i uppgift att svara för riskhanteringen.
Beslutsfattare har mycket små möjligheter att kontrollera om osäkerheter i kunskapsläget framställs på ett rättvisande sätt. Särskilt av denna anledning är det helt nödvändigt att gällande regelverk följs.
Svaren på professor Anders Ahlboms frågor om hur säkra forskningsresultat ska vara innan allmänheten får ta del av dem, och vem som avgör vilka risker som är stora nog att rapportera, är redan lagligt stadfästa. Det borde han definitivt känna till.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Mats Dämvik är juridiskt ombud i mål där artikelns problematik ofta förekommer.