Det är med stor tillfredsställelse jag i LT 26–27/2008 (sidorna 1956-7)
läser om satsningen på kognitiv medicin och om planerade utbildningsinsatser. Det är viktigt och riktigt att någon läkargrupp står upp och tydligt säger: »Det här är vårt bord!«
Efter att i många år sett traumapatienter ur ett smärtlindringsperspektiv har jag blivit varse hur pass vanligt det är med kognitiva rubbningar i denna patientgrupp. Detta intryck bekräftas av Jörgen Borg som i LT 24-25/ 2008 (sidorna 1828-9) anger att 20 procent i gruppen commotio har sådana sequelae.
På ett likartat sätt som vid nacktrauma klingar symtomen oftast av efter kanske sex månader. Liten uppmärksamhet väcker detta hos en majoritet av kollegerna, vilket naturligtvis är mest olyckligt i de fall där skadorna blir kvarstående.

Dessa patienters nedsättning i arbetsförmåga betingas ofta i övervägande grad just av deras cerebrala handikapp. Ofta kan en tillfredsställande smärtlindring åstadkommas, men den kommer inte att åtföljas av en ökad arbetsförmåga.
Speciellt nu, när intyg ska skrivas i fall där patienten oftast saknar en diagnos på det största handikappet, är det angeläget att upptäcka och ställa diagnos på hjärnskadan för att få en rimlig och rättvisande bedömning.
Jag har lokalt kunnat stödja mig på funktionen neuropsykologisk utredning med hjärnskadetest, vilka kunnat utföras på psykiatrisk klinik i Gävle – dvs fram till dess att tjänsten drogs in av landstinget härom året !

De kompetenta författarna till artikeln i LT 26–27/2008 borde ha åtskilligt att erbjuda redan i dag från sina lärostolar och chefs- och överläkartjänster. Man utgör ju ett informellt nätverk med stor inneboende dynamik och kompetens, kanske väl så inflytelserikt som en smal superspecialitet kan bli.
När det gäller den nya specialiteten väcks många frågor om gränser. Är avsikten att ta över mycket av det som psykologer gör i dag?
Varför nämns inte den stora gruppen traumatiska skador? Det handlar om ett stort och varierat utbud av skall- och nackskador, där anoxi är en gemensam grundläggande orsak, toxiska skador av yrkes-skadekaraktär och/eller efter missbruk. Även dessa patienter har stora behov av kvalificerad hjälp. Kommer även de att vara »kognitisternas« bord?

Utifrån ett landsortsperspektiv kan man inte nog understryka behovet av välutbildade neurologer på centrallasaretts- och även normallasarettsnivå. Likaså behövs testkunniga psykologer med kunskap om sambandsbedömning efter skador och sjukdomar med kognitiva symtom.
Man kan i detta sammanhang erinra sig fallet Phineas Cage, mannen som fick en järnstång genom skallen 1848. Det är troligen en av medicinhistoriens mest välkända fallbeskrivningar. Stången trängde in genom kinden och passerade rakt igenom denna och vidare genom hjärna och skalltak. Hans skador i hjärnan låg ventromedialt i bägge frontalloberna.
Han kom att leva många år efter denna händelse. Hans minne var intakt liksom hans allmänintellektuella funktioner – men han genomgick en förändring som beskrivits som »moralisk degeneration« (David Ferrier) och han var oförmögen att leva ett gott och framgångsrikt liv. Hjärnan är också säte för känslorna, och ett normalt intelligent känslospel är helt nödvändigt för ett bra liv.
I den meningen känns begreppet »kognitiv medicin« något snävt (vilket troligen är en av författarna helt oavsedd effekt).