Vårens debatt i LT om psykiatrins framtid har varit spännande och skrämmande. Den innehåller många element som är giltiga för vården i stort och som i ett allmänmedicinskt perspektiv skulle kunna sammanfattas ungefär så här: Ska vi läkare begränsa vårt uppdrag till att hantera avvikelser i biologiska apparater eller vågar vi se verkligheten i vitögat och befatta oss med levande människor i konkreta livssammanhang?

Inför det neurobiologiska bombardemanget från Dencker och Wålinder [1, 2] och Isacsson [3, 4] ställer den klarsynte kirurgen Lars Häggarth [5] frågan varför just psykiatrin av alla specialiteter måste bli den psykologiskt mest torftiga, när vi vet att psykologiska faktorer har stor betydelse på alla nivåer för sjukdomars uppkomst, utveckling och behandling. För en utomstående är det svårt att förstå varför psykiska sjukdomar skulle vara undantag i det avseendet.

Den smala och djupa kunskap om hjärnan som Dencker och Wålinder [2] ser som idealet för sin specialitet kan bli till en farlig klyfta, där hela specialiteten riskerar att falla ner i djupaste glömska och möjligen återuppstår som underordnad grenspecialitet till neurologin. Är det dit man vill? Varför i allsindar avsvär man sig dynamiken i den mest spännande av världar, där människans »mind« står i centrum och där hennes »brain« är en nödvändig men inte tillräcklig länk i det oavbrutna samspel mellan kropp, omgivning och livsvillkor som gör människan till människa med små eller stora problem och ibland med sjukdomar som har sitt primära säte i hjärnan (»brain«). Men inte ens en psykiater möter såvitt jag vet fritt svävande hjärnor, och jag är helt säker på att patienter inte nöjer sig med att möta svala neurobiologiska ingenjörer.

I en upprörd debatt med starka inslag av biokemisk reduktionism, vilket tydligt påtalats av flera debattörer [6, 7], känns det därför frestande att påminna om att patienter vill möta doktorer med engagemang och intresse för livets realiteter. Patienter söker förståelse och förklaring till sitt lidande: inte det ena eller det andra, utan både och. I det sammanhanget säger Claes Davidsson [8] många kloka saker om vikten av tolkning och förståelse, och Greger Ahnlund [9] framhåller något som för en utomstående verkar vara ett självklart faktum, nämligen att psykiatrin omfattar två kunskapsområden: ett biologiskt–medicinskt och ett psykologiskt–socialt.
Varför tycker herrar hjärnspecialister att detta är så motbjudande att de väljer att avsvära sig livsvärldens angelägenheter och döma sig själva till neurobiologisk isolering? Det kan väl inte bara vara för att det är enklast så? Levande människor är ju så oförutsebara och omgivningens inflytande så svårkontrollerat.