Vi får ofta i Läkartidningen läsa artiklar av författare med stort engagemang för sitt verksamhets- eller forsknings- område, där budskapet är att deras område måste uppmärksammas mera och att behandlingsmöjligheterna är mycket bättre än vad mindre kunniga kollegor tror.

Det är lyckligtvis sällan vi ser en så onyanserad beskrivning och ohöljd produktlansering som i artikeln om fibromyalgi av Nisell och Kosek i Läkartidningen 32–33/2008 (sidorna 2328-32). Därtill har artikeln förstärkts med en omslagsbild, som hade passat bättre i läkemedelsföretagens annonskampanjer än på Läkartidningens omslag. Förklaringen står troligen att finna i författarnas jävsdeklarationer där det framgår att författarna har nära relationer till de företag, vilkas preparat prisas i artikeln. Det finns också många hoppingivande, men ännu ej godkända läkemedel, får vi veta.
Artikeln avslutas med ett raljerande uttalande mot de okunniga kollegor som inte delar deras entusiastiska budskap om behandlingsmöjligheterna: »… så att fru Svensson slipper möta en husläkare som säger att sjukdomen inte existerar eller att någon medicinsk behandling inte finns«. Vi får veta att »Det är angeläget med tidig intervention och aggressiv behandling vid fibromyalgi och inte alltför sent i förloppet, dvs innan besvär och följdeffekter blir kronifierade«.

Att det vetenskapliga underlaget för diagnosen är svagt framgår av författarnas beskrivning av hur alla försök till laboratoriemässiga definitioner hittills misslyckats. Diagnosen baserar sig helt på anamnes och tryckömma punkter trots mångåriga försök att finna laboratoriemässigt eller histologiskt underlag. Detta är visserligen fallet för många syndrom, och utesluter inte att de existerar, men innebär rimligen att definition och avgränsning mot andra liknande syndrom måste kunna diskuteras kritiskt.

Vi har inte i detalj studerat Nisells/Kosaks alla referenser men kan konstatera att den referens som anges som tyngst för pregabalin [1] enligt vår tolkning ger mycket svagt stöd för en omfattande användning av pregabalin vid fibromyalgi.
I studien krävdes att alla deltagarna tidigare hade svarat positivt på systersubstansen gabapentin. Studien gjordes alltså på en mycket selekterad grupp varför generalisering av resultaten ter sig mycket diskutabelt. Under studien, som pågick i endast 8 veckor, fanns under den sista veckan ingen signifikant skillnad i smärta mellan högsta dosen, 450 mg/dag, av pregabalin och placebo. Genomsnittsminskningen av smärta jämfört med placebo var mind-re än ett steg på en 11-gradig skala, från ca 6 till drygt 5. Artikeln anger att minst en 30-procentig sänkning av smärt-intensiteten krävs för att den ska vara kliniskt meningsfull. 48 procent av de som fick 450 mg pregabalin uppnådde detta mål mot 27 procent i placebogruppen. Skillnaden innebär att bland dessa utvalda »gapapentin-responders» måste fem behandlas med 450 mg pregabalin för att en av dem ska ha klinisk nytta.

Att Läkartidningen tar in en sådan här artikel under Klinik och vetenskap vittnar om antingen brister i peer review-processen eller ett desperat behov av att hålla sig väl med tidningens annonsörer! Vi ser nu med spänning fram mot den Cochrane-review som pågår om olika läkemedels effekt vid fibromyalgi [2]. Vi välkomnar också fler artiklar i Läkartidningen om detta svårbedömda syndrom, som i allmänmedicinsk verksamhet är orsak till mycket lidande hos många människor.
Men då vill vi gärna läsa artiklar från författare som inte har ekonomiska intressen av att framföra sitt budskap. Att det dessutom på en av artikelsidorna i tidningen, i marginalen, står skrivet »Utmanande saklig – Läkartidningen« ter sig onekligen rätt utmanande!